• Spänningen stiger i den brittiska folkomröstningen

    ”Stanna kvar”-sidan kör hårt på skrämselpropaganda om stigande räntor och sämre tillväxt. Delar av ”lämna”-sidan har fokuserat mer på att Storbritannien tappat kontrollen över immigrationen och att allt fler kommer att komma på EU-pass till landet i framtiden. Det finns en bredd på ”lämna”-sidan som är intressant. John Cleese från Monty Pythongänget har kommit ut på lämna-sidan. Det är lite förvånande med tanke på att han är uttalad sympatisör till Liberaldemokraterna, det mest EU-vänliga brittiska partiet. Cleese tror dock att det inte kommer att bli någon större reform av EU och anser det bäst att lämna. En annan intressant deltagare på ”lämna”-sidan är Labourpolitikern Gisela Stuart. Hon är född i Tyskland och  tillhör högerflygeln i Labour, annars är det mest Labours vänsterflygel som är EU-motståndare. Men Stuart satt med i konventet som arbetade med ett förslag till EU-konstitution, det som sedan något lite modifierat blev Lissabonfördraget, och det uppdraget förskräckte henne. EU-konstitutionen skrevs av en liten självutvald grupp av den politiska EU-eliten. Stuart satt till och med med i konventets styrgrupp, men fick ändå inget inflytande. Ordföranden fransmannen Valéry Giscard d’Estaing skrev förslaget själv och pushade igenom det.

    Labourledaren Jeremy Corbyn pressas att delta i ”stanna kvar”-kampanjen fast han egentligen inte vill. Trycket kommer från deras politiska elit – alltså de som inte ville ha Corbyn som partiledare. Jon Cryer, ordförande i  Labours grupp i underhuset, hotades med avsättning om han skrev under en artikel för Brexit.

    Men väljarna i arbetarklassen har Labourpartiet dålig kontroll över idag. Arbetarväljarna känner inte att de har något att förlora på ränteökningar, men fruktar ökad arbetskraftsinvandring. Vad har det att förlora på Brexit frågar de sig. Många väljare följer inte heller den dagliga debatten om EU och läser inte debattartiklarna från höjdare i eliten som från sina elfenbenstorn proklamerar kris och elände om Storbritannien lämnar EU.

    Tidningen The Sun med cirka 5,5 miljoner läsare per dag har kommit ut på ”lämna”-sidan.  Berömt är citatet “It’s The Sun Wot Won It” som tidningen stoltserade med både när de stödde de Konservativa 1992 och dessa vann valet och 1997 då tidningen byte sida till Labour och Labour vann. Har The Sun ett inflytande nu?

    Opinionsundersökningarnas tillförlitlighet debatteras också. I förra underhusvalet pejlade opinionsundersökningarna dåligt in opinionen i förhållande till valresultatet. Undersökningarna tyder på är att det är jämnt och att ”lämna”-sidan gick fram sista månaderna och ”stanna kvar” kom tillbaka på slutet. Men vem vet? För de intresserade finns en samling av alla opinionsundersökningar här.

    I Bryssel ligger man lågt. EU-parlamentet lägger inga nya överstatliga förslag just nu. De får vänta till i höst. En arbetsgrupp för en EU-skatt på finansiella transaktioner skall ta beslut på om de skall fortsätta eller lägga ned, men just nu diskuterar de om de skall vänta med detta beslut.

    I Sverige är ju elitpolitikerna också oroliga. Nya EU-ministern Ann Linde uttalade 14 juni: ” … det blir som att man öppnar upp ja- och nej-debatten igen. Då skulle man tillbaka till början av 1990-talet igen”.

    Det är klart att Ann Linde inte vill påminnas om debatten i början på 1990-talet. Hon och andra S-politiker i Socialdemokrater för Europa talade då om att skapa ”arbetarnas Europa”, ett Social Europe. Men det blev ju tvärtom, fackföreningarna drabbades hårt av Lavaldomen, den fria rörligheten skapade otrygga anställningar, stora och en ökande volym av skattepengar går till EU-byråkratin samtidigt som vård, skola, omsorg i Sverige ständigt utsätts för nedskärningar. Inte vill Linde bli påmind om detta i en ny EU-debatt.

    Men ingen, vare sig borgerlig eller socialdemokrat kan vara nöjd med EU som det utvecklats. Olle Svenning beskriver på Aftonbladets kultursida den 15 juni hur EU har blivit vad det är idag. Svenning skriver att föreställningen om EU, grundat på välfärdsideologi och fördjupad demokrati, visade sig vara en politisk illusion. Den sociala dimensionen av EU sorterades undan, menar Svenning, medan den “nyliberala marknadsideologin” tog över, egentligen utan motstånd från det socialdemokratiska ledarskapet i Europa som dominerades av tysken Gerhard Schröder och britten Tony Blair. Svenning jämför Blair med Henri de Man, en belgisk socialist som kollaborerade med Hitler-Tyskland under andra världskriget. Lite hårt, men inte helt fel, Tony Blair var inriktad på samarbete i EU med främst Silvio Berlusconi och globalt med George Bush.

    EU blev ”en liberaliseringsmaskin” kombinerat med en ständigt svällande budget och byråkratapparat som tog över allt mer av de nationella parlamentens beslutsmakt. Även Göran Persson deltog och applåderade den utvecklingen av EU. Göran Persson gick ju så långt att han tillsammans med borgerlighet och näringsliv kampanjade för svenskt medlemskap i EMU. Ett projekt som har som syfte i ”den europeiska integrationens namn” att skapa en marknad – en valuta och få folk att flytta runt i EU för att få jobb som nu när ett Grekland i kris förvärrat en ”brain drain” av landet och unga greker får söka sig exempelvis till Tyskland för att finna jobb.

    EU-parlamentet styrs av en koalition mellan kristdemokrater (med M och KD), Socialister/Demokrater (med S och FI) och Liberaler (med C och L (fd FP). Där går arbetet sin gilla gång med att ständigt nöta på för att EU skall ta över mer och mer av politiska frågor från medlemsländer, regioner och kommuner.

    *Någon förändring av denna motsvarande gigantiska oljetankers färdväg finns inte på kartan. Storbritanniens premiärminister Cameron försökte förhandla fram ett ”reformpaket” för EU. Det innehåller inget av värde och endast Cameron talar i EU-debatten om ett ”reformerat” EU. Noll trovärdighet på detta.

    Hur kommer det att gå i folkomröstningen? Ingen vet, en Labourpolitiker har mördats av ett rötägg. Påverkar det? I Sverige ledde Anna Lindh-mordet till att en del väljare gick från Nej till Ja av respekt för hennes gärning. Men samtidigt ökade valdeltagandet i folkomröstningen då det sågs som en respekt för demokratin att rösta. Det ökade valdeltagande gynnade nej-sidan. I Storbritanniens fall är konsensus att högt valdeltagande gynnar stanna och lågt valdeltagande gynnar lämna-sidan. Vad vi vet med säkerhet är att EU-debatten i Storbritannien och resten av Europa bara intensifierar i kölvattnet av folkomröstningen. En majoritet i Italien (55%) och Frankrike (58%) vill också folkomrösta om medlemskapet i EU enligt Brittisk modell.