• Att vara eller inte vara Europas Förenta Stater, två visioner krockar

    EUdebatt

    På grund av den kommande brittiska folkomröstningen 23 juni om EU-medlemskap eller inte ligger EU-federalisterna lågt just nu. Storbritanniens ambassadör har försökt förklara för kontinentaleuropeiska politiker att deras inspel inte nödvändigtvis hjälper, men trots denna coaching händer det att EU-federalisterna slinter med tungan.

    Ett antal EU-politiker, före detta EU-kommissionärer och andra dignitärer har skrivit ett upprop i sex punkter som i början av maj publicerades i olika tidningar i Europa.

    Att göra som Storbritannien och ställa krav på förändringar i EU för att sedan gå till folkomröstning om att lämna eller stanna i EU tar dessa EU-federalister bestämt avstånd från. Sådan kohandel får inte förekomma skriver de.

    Kort sammanfattat vill de att ”presidenten” i EU-kommissionen skall väljas genom allmänna val i hela EU. De föreslår att det skall upprättas en EU-gränsbevakningsstyrka och en ”offensiv EU-industripolitik” skall utformas för att återuppliva tillväxten. Eurostaten skall givetvis stärkas för att bemöta externa ekonomiska chocker (precis vad nej-sidan till euron 2003 hävdade att eurozonen inte klarar av). Framförallt handlar det om att eurozonen skall få en finansiell kapacitet, det vill säga i princip ta in egna skatter och ta över ytterligare delar av euroländernas finanspolitik.

    Skribenterna föreslår att att EU skall ta över mer av den politiska makten för att ”lösa” dagens ekonomiska problem. Problemet är att euron är en stor del av orsaken till den ekonomiska krisen. Dessutom är folks missnöje med den politiska demokratin av idag grundat på att makten har flyttats från EU-länderna till en Brysselbubbla som ligger långt bortom horisonten. Medborgarna röstar fram politiker i sina respektive länder som är ytterst små kuggar i ett EU-maskineri. Maktlösheten från medborgarnas sida gör att de vänder sig till extremister som kommer med enkla paroller som svar på svåra problem. Samtidigt sitter politikereliten och hummar. Vad EU-federalisterna föreslår skulle förvärra dagens problem eftersom ytterligare förskjutningar av det politiska beslutsfattandet till EU skulle göra medborgare och politiker på nationell nivå än mer maktlösa. Kommer vi verkligen att få en mer gynnsam ekonomisk och politisk utveckling genom ökad EU-makt?

    En glädjande nyhet är dock att EU-medlemsländernas stats- och regeringschefer (27 av 28) inte vill se något EU-presidentvalsspektakel upprepas 2019, de vill inte att EU-parlamentsvalen skall kopplas ihop med valet av EU-kommissionsordförande. EU-federalisterna med stöd av EU-parlamentet började 2014 bygga upp en presidentvalskampanj likt den i USA, fast förstås på klassiskt europeiskt maner finansierad med skattemedel.

    Detta skedde genom att de 2014 i EU-parlamentet bakvägen drev igenom och koordinerade de i princip okända EU-partierna att nominera kandidater till EU-kommissionsordförandeposten. De två största partierna Kristdemokraterna (EPP) och Socialisterna (PSE) ställde upp kandidater som tyckte i princip samma sak om EU:s utveckling till en federal stat. EPP nominerade Jean-Claude Juncker, avpolleterad politiker i Luxemburg. Juncker hade inte stöd av samtliga medlemspartier i EPP, men han hade ingen motkandidat. PSE nominerade EU-parlamentets talman, tysken Martin Schulz, ganska okänd då han tillbringat sitt politiska liv i ett EU-parlament som ligger långt efter i den politiska publicitetsligan jämför med politiker på såväl nationell, regional och lokal nivå.

    Ingen av kandidaterna var förankrad på djupet inom dessa stora EU-partier utan det var på Brysselnivå de myglades fram inom EU-partiapparaterna. Nomineringen av dessa ”EU-presidentkandidater inför EU-parlamentsvalet åtgärdade inte det demokratiska underskottet utan var ett typiskt ”uppifrånprojekt”. I den svenska EU-parlamentsvalrörelsen ville inte Moderater, Kristdemokrater och Socialdemokrater tala om sina respektive ”presidentkandidater”. Alla frågor om skapandet av Europas Förenta Stater ville dessa partier undvika. De bedömer att det inte gynnar dem.

    Nu har alltså Merkel, Hollande med flera insett att ”EU-presidentkandidater” kopplade till EU-partierna inte är bra. De fastnar då i princip för en ”Svarte Petter”, någon som malts fram i Brysselmaskineriet och som inte alls kanske passar in i skaran av stats- och regeringschefer.

    EU-presidentkandidaterna höjde inte heller valtemperaturen och valdeltagandet i EU-parlamentsvalet. Eftersom Juncker och Schulz tyckte lika i valdebatterna, och dessutom är goda vänner både personligt och politiskt, så var allt bara en stor gäspning. Valdeltagandet stod och stampade under 43% för hela EU, trots att EU-apparaten också lade in stora pengar på mediekampanjer för att marknadsföra valet.