• Känslomässiga stormar i den brittiska EU-debatten

    I svensk media skrivs mycket lite om den brittiska folkomröstningsdebatten. En händelse som dök upp i media söndagen 15 maj var att EU-motståndaren Boris Johnson skall ha liknat EU med Hitler. Givetvis går det politik i att ”nita” en stark motståndare som halkar till i sina uttalanden.

    I en intervju i Sunday Telegraph (15/5) jämför Londons förre borgmästare Boris Johnson EU med Adolf Hitlers försök att skapa en superstat i Europa. Han säger citat: ”Napoleon, Hitler, olika människor har försökt detta, och det har slutat tragiskt. EU är ett försök att göra detta med andra medel”.

    För det har han fått mycket kritik. Att dra paralleller till naziväldet och dess folkmord är givetvis högkänsligt och olämpligt. Det har också en del svenska politiker nyligen fått erfara i andra sammanhang. Men givetvis gäller det för ja-sidan att försöka avrätta en av de starkaste politikerna på nej-sidan. Därför blir kritiken mot Boris Johnson lite halsstarrig. En stark motståndares svaga punkt måste utnyttjas maximalt.

    Frågan är om Boris Johnsons uttalande gör någon skillnad i opinionen åt ena eller andra hållet. När USA:s president Barack Obama var i Storbritannien och gjorde uttalanden som gynnade ja-sidan blev det så gott som ingen påverkan på opinionen. Snarare tvärtom gjorde det nej-sidan till ”underdog” och gynnade dem.

    Många olika politiker, ekonomer och kändisar har gått ut och uttalat sitt stöd för ja-sidan och EU-projektet. Chefen för Bank of England, Mark Carney, varnade nyligen för att ett utträde ur EU kan möjligen leda till en ”teknisk lågkonjunktur”. Den förre programledaren i Top Gear, Jeremy Clarkson, uttalade att Storbritannien borde stanna i EU för att vara med och skapa Europas Förenta Stater.

    De etablerade institutionerna i samhället spelas också ut av ja-sidan. Universities UK, intresseorganisationen för universiteten, har kommit ut på ja-sidan. Detta har mött kritik då beslutet anses ha en nedkylande effekt på akademisk frihet.

    Men… gynnar uttalanden från olika personer med framträdande jobb och goda löner verkligen ja-sidan? För många arbetande, eller arbetslösa, människor framstår dessa politiker, ekonomer och kändisar på ja-sidan som oerhört privligierade: Sittandes i sina elfenbenstorn hånar ”eliten” dem som har det tufft i samhället. Folket ”förstår” inte det fina med EU, menar de som tjänar goda löner i EU-systemet. Lämnar ett land EU, eller inte går med i euron, väntar ekonomiskt och politiskt kaos och en utanförtillvaro.

    Sanningen är att ingen hög politiker eller ekonom, eller överhuvudtaget vem det vara må av mänskliga varelser, har möjlighet att se framtiden i en kristallkula. I Sverige inför euroomröstningen 2003 hotade nästan hela Sveriges etablissemang med kraftigt höjda räntor om medborgarna röstade nej till euron. Men en stor majoritet majoritet av väljarna röstade ändå nej, och idag har Sverige negativ ränta. Tänk så fel den politiska ”eliten” hade.