• Storbritanniens avtal med EU:s medlemsstater stoppar inte EU:s federala statsbygge

    image

    Vad
    uppnådde Storbritanniens premiärminister David Cameron i förhandlingarna om
    hans lands relation till EU? Inte mycket vad gäller förändring av EU:s beslutsstruktur.

    Boris Johnson, Londons
    borgmästare och tillika ledamot av det brittiska underhuset, har inte
    imponerats. Han skriver ett långt inlägg i The Telegraf där han motiverar
    varför det enda sättet att få den förändring han vill ha är att lämna EU.
    Cameron har gjort sitt bästa, anser Johnson, men en röst för att stanna i EU
    kommer att uppfattas i Bryssel som grönt ljus för fortsatt erosion av
    demokratin.

    1/
    När det gäller den viktigaste frågan – EU:s pågående transformering till Europas
    Förenta Stater (vilket så gott som ingen i Storbritannien inte vill vara en del
    av) och hur de nationella parlamentens (runt vilka demokratin i medlemsländerna
    upplevs ligga) inflytande skall stärkas har ett förslag lagts som i princip
    inte betyder någonting.

    55%,
    det vill säga 16 nationella parlament av 28, föreslås kunna lämna ett rött kort inom 12
    veckor till ett lagförslag från EU-kommissionen. Det röda kortet stoppar inte lagförslaget (likt det gula) automatiskt, EU-kommissionen kommer kunna göra marginella ändringar som sägs beakta kritiken från de nationella parlamenten och sedan åter presentera förslaget till lagstiftning.

    Vi har erfarenhet från det ”gula kort” som nationella parlament haft möjlighet att avge
    till EU-lagförslag sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009.
    Verkligheten visar att 15 EU-länders nationella parlament har lämnat gult kort
    på 1% eller mindre av EU-kommissionens lagstiftningsförslag åren 2010-2014
    (Kroatien har inte varit medlem av EU så länge, men de ligger på 0% sedan 1
    juli 2013). Sverige’s riksdag har varit mest seriöst arbetande och ligger högst i statistiken med 10,3%
    gula kort.

    Snarare
    är det redan så att en majoritet på 53,6% av medlemsländernas parlament inte
    bryr sig om ”gula kort”-proceduren, och säkerligen ej heller om den kommande
    ”röda kort”-proceduren. Detta av flera orsaker. Många nationella parlament har
    inte fått några resurser för att kunna göra utvärderingar av EU-lagsförslag. I
    en del medlemsländer håller regeringarna sina parlament kort när det gäller
    information om EU-lagförslag så att de inte kan protestera, i andra
    medlemsländer där EU är en stor finansiär av jorbruks- och regionalpolitik vill
    inte de nationella parlamenten bita den hand som föder dem. Slutligen så är de nationella parlamenten inte koordinerade sinsemellan, utan EU kan söndra och styra.

    2/ ”En allt tätare union” – ”An ever closer union”

    När
    det gäller denna formulering om EU:s mål får Storbritannien ett undantag. Storbritannien
    skall få en skrivning om sitt undantag i nästa revision av fördraget. En
    revision av EU-fördraget ligger dock långt i fram i en dimhöljd framtid –
    mycket kan hända tills dess, regeringarna som slutit upp till detta mellanstatliga avtal kan bytas ut och för att ändra EU-fördragen krävs, som Merkel noterade i förbundsdagen efter förhandlingarna, parlamentens samtyckande. Läs mer om Camerons avtal och fördragsändring: Del I,II,III

    image

    Sverige borde också kräva fördragsändring om våra svenska politiker är seriösa när de säger att
    Sverige inte kommer att vilja se ett ”Europas Förenta Stater”. Sverige är ju
    inte med i euron och borde ej heller vara med i dess framtida utbyggnad av
    gemensam finanspolitik, EU-övervakning av euroländernas budgetarbete och så
    vidare, ej heller skall Sverige gå med i EU-skatteprojektet och vi är inte med
    i EU:s skilsmässoförordning. Tidigare snack från Folkpartiet (numera
    Liberalerna) om att Sverige skall tillhöra EU:s kärna droppades av den tidigare
    borgerliga regeringen och har inte återupptagits som slogan av den nuvarande
    svenska regeringen.

    Notera att förslag i EU-nämnden om att Sverige precis som Storbritannien och Danmark skall
    ha ett undantag för euron inskrivet i EU:s fördrag nekades av
    Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna.

    Som
    det är idag kan EU-kommissionen dra Sverige inför EU-domstolen för att Sverige
    drar fötterna efter sig att ansluta sig till valutasamarbetet ERM II för vidare
    inträde i euron. I EU-parlamentet i oktober 2006 var dåvarande EU-kommissionär
    Almunia mycket tydlig med att Sverige MÅSTE gå med i euron. 

    I
    teorin kan EU-kommissionen vidta mått och steg mot Sverige redan idag. Men de
    förstnämnda är politiskt svaga i eurofrågan just nu så av politiska skäl avstår
    de. Men en dag kan EU-kommissionen känna sig mer styva i korken och via
    juridiken försöka tvinga Sverige till euromedlemskap.

    Socialdemokraterna,
    Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är medvetna om detta, men de
    vill ju inte stänga dörren definitivt för euromedlemskap, de vill bara ligga
    lågt just nu i frågan.

    Vad
    Storbritanniens undantag mot en allt tätare union betyder när sakförslag i
    olika frågor inom till exempel rymdpolitik, indistripolitik, turismpolitik
    läggs – ja det är oklart. Kan då Storbritannien åberopa ett undantag i enlighet
    med nuvarande förhandlingsförslag? EU-institutionernas definition av
    subsidiaritetsprincipen, också kallad underordningsprincipen, är snarare att EU
    är den bästa nivån där politiska beslut skall fattas.

    3/
    Den ”sociala nödbromsen”

    I
    Storbritannien är det en stor fråga vad som skall gälla i framtiden till
    exempel för barnbidrag till EU-migranter. I sitt valmanifest 2015 lovade
    Cameron och Torypartiet att de skulle minsann se till att man inte betalade ut
    barnbidrag till EU-migranters barn som bor i andra EU-länder. Huruvida detta
    var ett populistiskt löfte för att kamma hem väljare kan diskuteras. Men Tories
    tog egen majoritet i det brittiska underhuset, så nog borde vad de utlovat i
    sitt valmanifest också bli det politiska beslutet som gäller för
    Storbritannien. Men så är det ju inte om ett land är medlem i EU. EU:s beslut
    står över eventuella valsegrares vallöften i medlemsländernas parlamentsval.

    Idag
    betalar Storbritannien barnbidrag till EU-migranter vars barn kan vara kvar i
    deras hemländer, till exempel i Polen. Dessa barnbidrag är på en och samma nivå
    oavsett vilket land dessa EU-migranters barn bor i. Nu är det så att
    EU-migranter kommer inte till Storbritannien för att få barnbidrag eller
    skattekrediter. Bara 2,1% respektive 1% ansöker om dessa förmåner inom ett år
    sedan de kommit till Storbritannien. Detta skall jämföras med att 20% av britterna
    i arbetsför ålder ansöker om dessa förmåner.

    Men
    trots Camerons krav på ett stopp av utbetalningar till EU-migranter vars barn
    bor i andra EU-länder så kom han inte särskilt långt i förhandlingarna med EU.
    Det skall bli en ändring som innebär att man indexerar, i praktiken sänker barnbidraget
    för EU-migranters barn, till exempel för de barn som befinner sig i Polen till
    polsk nivå. Men det skall bara gälla nyanlända EU-migranter, för övriga
    migranter från EU-länder som redan befinner sig i Storbritannien gäller detta
    från januari 2020. Det finns här också klausuler om sjuårsperioder och fyra års
    infasning.  Att gå in på detaljer här är
    överkurs. Klart är dock att detta ämne var ett klassiskt schackrande och
    prutande som på en loppmarknad och ingen part är egentligen särskilt nöjd. För
    EU blev det ett principiellt löftesbrott mot likabehandling av EU-medborgare
    och för Storbritanniens premiärminister blev det ett brutet vallöfte.

    Oavsett vad  förhandlingarna med EU hade givit för resultat
    skulle Cameron ha tagit positionen att han minsann har påverkat EU, Cameron
    vill inte att Storbritannien skall lämna EU. Nu försöker han framföra sig som
    den stora vinnaren i förhandlingarna. Men många är skeptiska till det och
    frågan är om han idag har ett sådant förtroende i den brittiska väljarkåren att
    han kan blåsa upp sig och framstå som trovärdig?

    Givetvis
    utmålas nu skräckpropaganda om att Storbritannien kommer att isoleras i Europa.
    Till exempel har ”stanna kvar i EU-sidan” uttalat att gränskontroller kommer
    att återupprättas mellan Storbritannien och Irland om det förstnämnda landet
    lämnar EU. Detta har dock avvisats av Storbritanniens Nordirlandsminister
    Theresa Villiers, som står på ”lämna EU-sidan”.

    Flera
    ledande politiker i Torypartiet har kommit ut på ”lämna-sidan”, alltså för
    Brexit. UKIP (UK Independence Party) står givetvis också på denna sida. Sedan
    är frågan hur arbetarväljarna inom Labour kommer att ställa sig. De flesta
    fackförbund ligger fortfarande lågt. Det brittiska gröna partiet har tidigare varit mycket EU-skeptiska, men ledningen har tyvärr

    över åren

    insett behovet av att finansiera partiet från sina Europaparlamentarikers kassor. De Gröna har dock några procent i
    opinionsundersökningarna och kan också ha ett inflytande på
    ”lämna-sidans” politiska bredd då ett fåtal folkvalda gröna kommit ut på “lämna-sidan”.

    Liberaldemokraterna
    står givetvis på ”stanna kvar-sidan”, men de är idag ganska svaga politiskt med
    omkring 6-7% i opinionsundersökningarna.

    Det
    blir partiledningarna i Tories, Labour och Liberaldemokraterna som skall
    övertyga väljarna om att Storbritannien skall stanna kvar i EU. Räcker det? Vi
    såg ungefär motsvarande situation, som så många gånger förr, i den danska
    folkomröstningen i december 2015 om det danska undantaget mot EU:s
    rättspolitik. Den folkomröstningen förlorade politikeretablissemanget.

    Men
    vad händer om det blir en majoritet för Brexit 23 juni?  Om man litar på vad Cameron sade i underhuset 22 februari är saken klar:

    And for a Prime Minister to ignore the express will of the British
    people to leave the EU would not just be wrong, it would be
    undemocratic.

    This is a straight democratic decision – staying
    in or leaving – and no government can ignore that. Having a second
    renegotiation followed by a second referendum is not on the ballot paper. 

    Cameron spelar dock ett dubbelspel och försöker att göra
    kommande folkomröstning så drastisk som möjligt. Det är en del av skrämsel- och
    hottaktiken. Röstar man för Brexit så röstar man för utträde nu, säger
    Cameron.

    Detta kan inte ens han säga med säkerhet. Det påminner om
    1994 i Sverige då Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Mona Sahlin sa att
    röstade man nej till EU så var det för lång tid framöver för då var EU inte
    intresserade av Sverige längre. Men när Norge röstade nej bara ett par veckor
    senare uttalade EU-kommissionsordförande Delors direkt att Norge var välkommet
    i EU när som helst.

    Vinner “lämna-sidan” har Cameron i underhuset lovat aktivera Lissabonfördragets Artikel 50 om utträde ur unionen. Men Cameron är politiker och för EU-medlemskap, han kan försöka göra det bästa av vad han anser är en dålig situation och börja förhandla
    om att Storbritannien skall tillhöra ett slags “EU light”. Med ungefär hälften av hans egna parlamentariker på “lämna-sidan” kan detta leda till hans eget fall. Bild: order-order.com

    image