• Öppenheten i EU-institutionerna – hur kan den förbättras?

    Måndagen den 15 februari ägde ett seminarium rum på Pressklubben i
    Stockholm om öppenheten i EU-kommisisonen utifrån en rapport som
    frilansjournalisten Staffan Dahllöf skrivit på uppdrag av OEIC.

    I paneldiskussionen, ledd av förre Brysselkorrespondenten för Sveriges
    Radio, Willy Silberstein, deltog Stephen Lindholm, ordförande i
    Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp, Johan Wullt, chef för avdelningen
    för press, media och kommunikation på EU-kommissionens kontor i Stockholm, samt
    Anna Hedh, EU-parlamentariker (S).

    Arrangörer var tankesmedjan OEIC och Svenska Journalistförbundet.
    Diskussionen var intressant, men vi gör här mest några utvikningar från det
    ämnet. Dock kan konsteras som Staffan Dahllöf sade utifrån erfarenheterna av
    sitt skrivande av rapporten – EU-institutionerna måste korta sina
    handläggningstider för att lämna ut handlingar, EU-institutionerna måste
    upprätta heltäckande register över sina handlingar enligt den kritik de fick
    från EU:s ombudsman i december 2008 samt att öppenheten i EU måste bli politiskt
    intressant.

    I USA finns det en offentlig debatt om öppenhet. Hillary Clinton har
    till exempel fått kritik för att hon som utrikesminister arbetade från ett
    annat emailkonto än det officiella i utrikesdepartementet. När Sarah Palin 2008
    blev vicepresidentkandidat för Republikanerna begärde journalister att få ut
    hennes epostmeddelanden från tiden som guvernör i Alaska. Epostmeddelanden
    lämnades, det tog visserligen lite tid, men så var det trots allt ungefär en
    lastpall av utskrivna epostmeddelanden.

    I USA fungerar the Freedom of Information Act därför att det är politik
    inblandat. I EU är det inte så av flera orsaker.

    Ett exempel – EU-kommissionens ordförande, kristdemokraten  Juncker, har inget offentligt register över
    sin korrespondens. Ingen verkar bry sig. Hans politiska ”opponent”,
    EU-parlamentets talman, socialdemokraten Schulz, är kompis med Juncker. De
    tycker också i princip samma sak politiskt. Schulz vill nog inte heller öppna
    Pandoras box och kritisera Juncker för bristande öppenhet då socialdemokratiska
    EU-kommissionär troligen inte är ett dugg bättre.

    image

    Brysselkorrespondenterna är oftast fullt upptagna med att följa
    nyhetsflödet från EU-institutionerna och rapportera hem. De har inte tid att
    bedriva undersökande journalistisk och begära ut EU:s handlingar.
    En del Brysselkorrespondenter ser det även som sin uppgift att förklara och
    försvara EU, som t.ex. SvD:s förre EU-korrespondent Rolf Gustavsson. Att vara
    undersökande journalist kan också ha sina negativa sidor och kosta på en del
    som fallet med Sterns journalist Hans-Martin Tillack har visat. 

    EU har heller inget demos, EU-parlamentsvalen visar att väljarna i de
    olika EU-länderna i hög grad röstar för eller mot sittande nationell regering i
    EU-parlamentsvalet. Detta val ses oftast mer som en opinionsmätning för den
    nationella politiska scenen. EU är alltså långt borta. På nyhetsredaktionerna i
    Sverige är EU ointressant nyhetmässigt. Det upplevs som att om läsarna är
    intresserade av politik så är det främst nationell och lokal politik de vill
    läsa om. Det gör att från medlemsländernas respektive mediaorganisationer kommer det
    knappast några initiativ till undersökande journalistik gentemot
    EU-institutionerna – Bryssel är för avlägset.

    För att EU-institutioernas öppenhet skall bli bättre krävs det ett
    engagemang från ”the chattering classes” i respektive medlemsland. Det behövs
    ett tryck från journalister, forskare och akademiker, politiska opponenter,
    politiskt intresserade medborgare och så vidare för att EU-institutionernas
    offentlighetsprinciper skall bli bättre.

    Det behövs också ett starkt tryck gentemot EU:s medlemsländer så att de
    verkligen kommer igång med översynen av EU:s offentlighetsregler. 2008 lade
    EU-kommissionen ett förslag till revision av öppenhetsförordningen från 2001 (KOM(2008)0229).
    Detta förslag skulle minska öppenheten i EU.

    EU-parlamentet lade sitt förslag 2011 i detta ärende
    (Cashmanbetänkandet). Detta förslag avvisade EU-kommissionens förslag. Men
    EU-parlamentets förslag har därefter i sin tur avvisats av ministerrådet och
    EU-kommissionen. Därefter har positionerna varit fastlåsta och inget verkar
    hända. Det behövs ett publikt tryck gentemot EU-institutionerna för att få
    igång förhandlingarna om en revision av EU:s öppnehetsregler – men var är denna
    opinion?