• Utredning visar att EU:s offentlighetslag fungerar dåligt

    image

    När Sverige som ordförandeland i EU:s ministerråd våren 2001 fick till
    stånd en offentlighetslag för EU:s institutioner hyllades den som en stor
    framgång,  i alla fall av den dåvarande svenska S-regeringen. Minister Britta Lejon (S) uttalade före omröstningen om förordningen “Jag
    är övertygad om att kommande generationer européer kommer att minnas vad som
    hände den 2 och 3 maj 2001.″ Kritiker menade
    att det var en alltför tandlös lagstiftning.

    Nu många år efteråt ser vi resultaten. Sverige begränsade från 1/1 2014
    sin offentligshetsprincip för att inte irritera andra EU-länder. Dokument som
    rör EU skall hemligstämplas lättare av svenska myndigheter än tidigare. 

    Frilandsjournalisten Staffan Dahllöf har å EUD:s tankesmedja OEIC:s vägnar testat öppenheten i EU-kommissionen

    i tre
    olika ärenden och sammanställt detta i en rapport.

    Dahllöf och OEIC:s Philip Lerulf skriver i GP 2/2/2016 om rapporten och dess slutsatser. De sammanfattar att få utnyttjar EU:s offentlighetslagstiftning. En förklaring till det är
    att EU-institutionerna befinner sig i en egen bubbla i Bryssel, långt från
    EU-ländernas medborgare.

    Enligt senast tillgängliga uppgifter

    är det bara 0,001 procent (6 525)

    av EU:s 500 miljoner invånare  som utnyttjar möjligheten att be om insyn i EU-handlingar med
    stöd av lagen från 2001. Majoriteten är
    forskare, jurister och lobbyister. Journalister stod bara för 299 av
    ansökningarna, motsvarande knappt fem procent. Än färre är vanliga medborgare. 

    De tre områden Dahllöf testade att få ut handlingar om var:

    Högnivågruppens arbeta för
    införandet av en direkt EU-skatt

    En principiellt viktig politisk fråga . I
    princip fick Dahllöf inte några handlingar av vikt, inga handlingar lämnades ut
    om de känsliga frågor som gruppen uppenbarligen förhandlat om. Denna grupp har
    haft svårigheter att komma överens, det vet vi efter vad som uppdagades i
    december 2015 när de skulle presentera ett resultat. Men vad som utspelades i
    denna högnivågrupp får vi inte veta. Inte bara allmänheten, utan också
    EU-ländernas regeringar undenhålls information i denna fråga.

    EU:s förhållande till
    ”icke-demokratin” Saudiarabien

    Sveriges relation har varit en känslig fråga.
    Men hur är EU:s relation till detta land? EU har ju en ambassad där så en diger
    kommunikation finns säkerligen mellan EU-institutionerna och Saudiarabiens
    myndigheter. Men det enda som lämnades ut var i princip en artighetskonversation relaterat till ett dödsfall i den saudiska kungafamiljen.

    EU-kommissionsordförande
    Jean-Claude Junckers korrespondens

    Är den sökbar, möjlig
    att se eller överblicka för EU-länderna medborgare? I USA har det varit en massiv
    kritik mot att Hillary Clinton som utrikesminister använde ett privat
    emailkonto utanför utrikesministeriet och undgick offentligheten. Denna slags
    uppmärksamhet möter inte Juncker. Dahllöf kunde konstatera att Junckers korrespondens finns inte i någon
    sökbar sammanställning, ej heller finns information om hur Junker hanterar sin
    korrespondens eller var den förvaras.

    EU-kommissionen saknar 15 år efter öppenhetsförordningens tillkomst
    fortfarande ett fungerande dokumentregister för allmänheten.
    Trots en uttalad
    kritik för åtta år sedan från EU:s dåvarande ombudsman Diamandouros har inget
    hänt.

    Handläggningstiderna överskrids dessutom regelbundet

    (stadgade 15-30 arbetsdagar). Det tog kommissionen 65 arbetsdagar att besvara ansökan
    om insyn i arbetet med EU-skatter, 42 dagar att redogöra för EU:s relationer
    med Saudiarabien och 56 arbetsdagar att få klarhet i att, och varför,
    kommissionen inte redovisar ordföranden Jean-Claude Junckers korrespondens.

    De anförda skälen att avslå en ansökan i Dahllöfs fall, men också
    generellt, är att skydda EU-kommissionens eget arbete från insyn och
    inblandning utifrån.

    De verkliga problemen är det ständiga hotet från EU-kommissionen om att
    försämra den gällande förordningen, de ständigt återkommande angreppen på
    öppenheten från annan EU-lagstiftning, och det till synes monumentala politiska
    ointresse som har avlöst öppenhetsentusiasmen för 15 år sedan.

    För Sveriges del som EU-land, 250 år efter tryckfrihetsförordningens
    tillblivelse och 15 år efter EU:s försök i samma riktning, tycks öppenhet inte
    längre vara en prioriterad fråga.

    Skärpning alla svenska politiker som så gärna skryter om att de är så
    betydande i EU-samarbetet. Varför agerar ni inte mer aktiv i frågan om öppenhet?

    Bild: ett av dokumenten om EU-skatt som skickades till Staffan Dahllöf