• Grexit är lösningen – tyvärr fem år för sent

    Redan 2010 övervägde Merkel att göra det enda rätta, låta
    Grekland lämna eurozonen. Hon uttalade att “en god europé är inte nödvändigtvis
    den som skyndsamt hjälper, en god europé är den som respekterar EU-fördrag och
    nationell lagstiftning och på så sätt skyddar eurozonens stabilitet.” Tyvärr
    respekterades inte EU-fördragen och EU:s ledare valde att ”rädda” Grekland, euron
    och de Franska och Tyska storbanker som investerat i grekiska statspapper genom
    att bryta fördragens klara förbud mot så kallade bail-outs. EU:s högsta domstol
    godkände förstås det rättsvidriga beslutet.

    Förra helgen föreslog Tyskland, de baltiska länderna,
    Finland, Slovakien och Holland att Grekland skall ta time-out från eurozonen.
    Detta efter fem år och hundratals miljarder euro i transfereringar till landet
    genom så kallade ”stödpaket” och krediter från ECB. För Finlands del handlar
    det om att ca 10% av statsbudgeten är ”investerad” i Grekland, det nya paketet
    på 86 miljarder euro skulle kosta varje barn, pensionär och skattebetalare i
    Finland ca 925 euro. Om Grekland konstateras betalningsoförmöget skulle många
    politiker i Holland, Tyskland och Finland som försvarat bail-out-politiken med
    argumentet ”dessa är lån, inte en cent har gått förlorad i Grekland” få äta
    sina ord. Ändå har många inom regeringen i Berlin beslutat att det bästa är att
    Grekland lämnar eurozonen. Den obekväma sanningen är nämligen att pengarna är
    förlorade och varje ny bail-out ytterligare ökar kostnaden för det
    ofrånkomliga, en Grexit följt av skuldsanering.

    Offentliga
    krediter till Grekland från andra euroländer
    – Otillräcklig solidaritet
    enligt största delen av vänstern i Europa.

    Tysklands Finansminister Schäuble har (med backning från
    regeringen) presenterat ett förslag som skulle innebära ett första steg mot de-facto
    Grexit, införandet av en parallellvaluta (Drachma-IOU) som kunde användas för
    att betala pensioner och löner inom offentliga förvaltningen. Fransmännen,
    grundarna av euron, pushade förstås hårt för att nå en överenskommelse som höll
    deras europrojekt intakt.

    Samtidigt som Europeisk press (eller Greklandsräddarnas hejarklack)
    basunerade ut ”överenskommelse nådd” på måndag morgon beslöt ECB att inte
    öka nödkrediterna, Emergency Liquidity Assistance (ELA) som hållit
    banksystemet i Grekland artificiellt levande de senaste åren. ELA kan endast
    ges till illikvida, inte insolventa banker. Trots kapitalkontroller och
    uttagsbegränsningar behöver Grekiska banker desperat ca 25 miljarder euro i en
    omstrukturering för att anses vara solventa, en siffra som konstant ökar
    eftersom massiv kapitalflykt pågått länge och intensifierats. Notera att en
    Syriza minister anklagas för att ha flyttat 200 000 euro ur landet i slutet på juni
    – det är inte endast den gamla rika eliten, eller de gamla partierna som är
    skyldiga (de flyttade ut pengarna för länge sedan).

    Eftersom den Grekiska centralbanken inte kan trycka euros
    (förutom 10-€ sedlar som ECB måste godkänna) ser det ut som banksystemet går
    mot kollaps och det är så det var tänkt att Syriza skulle tvingas kapitulera,
    återinföra Drachman och Tyskarna skulle slippa ses som ”dåliga européer”.

    Tyvärr pekar alla tecken på att oansvariga regeringar i
    Grekland inte gjort några förberedelser för en återgång till Drachman, Tsipras
    uttalade igår att den grekiska valutareserven inte räcker för att backa upp en
    ny valuta, konstigt då 66 procent av den Grekiska valutareserven består av
    112,5 ton guld. Tsipras är helt enkelt inte den revolutionär som han låtsades
    vara, det verkar snarare som han nu omringats av oligarkin i Grekland och gjort
    sig redo för kapitulation på euroaltaret, trots att kreditorländerna vore redo
    att hjälpa Grekland upprätta sin nya Drachma och bistå med humanitärt stöd. En
    organiserad Grexit skulle ge Grekland en chans att vara Grekland medan ansvaret
    för politiken skulle återgå till de inhemska politiska ledarna och norra
    Europas skattebetalare skulle inte behöva finansiera vad de anser vara osund
    budgetpolitik eller bli kallade osolidariska.

    För Grekland utanför eurozonen finns två alternativ,
    Montenegro-lösningen eller Argentina-lösningen. Den första innebär att Grekiska
    staten inte kan trycka sin valuta (de skulle använda euro ändå) alltså skulle alla
    grekiska regeringar tvingas bedriva en sund budgetpolitik, samtidigt skulle
    inga transfereringar från eurozonen komma på tal. Den andra lösningen vore ett
    Argentina-scenario där en vänsterregering kunde leva på sina tryckta Drachmas
    och fortsätta lova allt till alla, iallafall kortsiktigt, på lång sikt vore
    detta förstås ohållbart.

    Euron har inte förenat Europa, tvärtom den har splittrat
    Europa

    Euron skulle föra Europas folk samman, tyvärr har detta inte skett, och kommer knappast ske.

    Bilden ovan sammanfattar euroländernas förhandlingsposition inför förra helgens ”avgörande och sista” möte om Grekland. Under eurogruppens förberedande möte stödde 15 länder

    Tysklands position. Vad
    vi kommer se de kommande månaderna och åren är en stark push för mer
    överstatlighet i Eurozonens beslutsfattande. Samtidigt som Schäuble och Stubb och
    de EU-federalistiska euroräddarna inser vilket permanent sår det vore för
    eurons ”enhet och permanens” att ett land lämnar valutaunionen, ser de sin
    chans att etablera nya överstatliga organ och regler. Det är därför EU:s
    stats- och regeringschefer denna helg skall behandla rapporten: Färdigställandet av EU:s ekonomiska och
    monetära unio
    n. Rapporten är en EU-federalists våta dröm med ytterligare förslag på överstatlighet och
    Brysselbestämmande. Tidigare i veckan beslöt Finansministrarna att fortskrida
    med rapporten. EU-parlamentets President Schulz uttalade
    idag att ”i framtiden behöver vi en Europeisk regering”.

    Finansminister Schäuble publicerade 1994 tillsammans med Karl
    Lamers ett policydokument som idag är mer relevant än någonsin, den så kallade
    Lamers-Schäuble rapporten för CDU:s parlamentsgrupp. I rapporten argumenterar
    Schäuble och Lamers mot nationalstaten och för ett United States of Europe, vad
    de kallar ett Kerneuropa med gemensam
    valuta och gemensamma överstatliga institutioner. Finlands tidigare
    Vice-Statsminister, Utrikesminister och Centerpartiets Hedersordförande Paavo
    Väyrynen, vet vad Schäuble och c/o planerade på 90’talet, därför krävde han
    igår folkomröstning om Finlands EMU medlemskap.

    Både Greker och Finnar vill äta kakan och
    ha den kvar

    Grekerna
    själva har ett problem, de vet att kreditbubblan som euron skapade ökade
    välståndet i landet, löner och pensioner sköt i höjden för att sedan återgå mot
    mer normala nivåer (detta kallades nedskärningar, men är det t.ex. rimligt att
    lönenivån i Grekland är tre gånger högre än i Polen). Grekerna vill både äta
    kakan och ha den kvar. Detta gäller förstås även Finländare som enligt
    undersökningar vill(e) ha euron, men inte vill leva i en centralstyrd eurostat
    med interna transfereringar och nästintill all finans och budgetpolitisk makt i
    Bryssel. Både greker och finnar bör lämna det misslyckade europrojektet.

    Bernard
    Connolly
    , var ansvarig ekonom på EU-kommissionen för ERM tills han 1995 publicerade sin
    bok The Rotten Heart of Europe: The Dirty War for Europe’s Money om ERM, eurons föregångare. Publiceringen
    ledde till hans prompta avskedning följd av en brutal smutskastningskampanj,
    Connolly hade dock rätt.

    Richard Byfält