• Nu är det alla EU:s politikers plikt – sätt press på det grekiska folket att vara lydiga

    En lång politisk huvudvärk kan vara på väg mot sitt slut. Söndag 5 juli
    skall det grekiska folket gå till folkomröstning om landet skall acceptera de villkor
    euroländerna, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden
    ställer.

    Givetvis försöker nu EU-eliten att hota det grekiska folket i så stor
    omfattning det är möjligt.

    EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker har redan varit ute och
    uppmanat grekerna att rösta ja. Det är ett ja till att stanna i euron, säger
    han. Han har också sagt: ”Jag säger till det grekiska folket, ni skall inte
    begå självmord för att ni är rädda för döden”. Neligt Junker menar också att
    den greiska regeringen inte säger anningen till sitt folk.

    Tysklands förbundskansler Angela Merkel föreslår nu att ingen skall
    försöka påverka den grekiska folkomröstningen – vi bara måste peka på
    konsekvenserna, lägger hon till.

    Junker och Merkel hoppas att hot kan hjälpa. Grekerna vet ungefär vad
    som väntar dem om de röstar ja – tunga betalningar till Bryssel och svält för
    en del. Om de röstar nej vet de å andra sidan knappt något alls om vad osm
    händer. Det är ett större vågspel, som dock kan gå bättre om de lämnar euron  och återupprättar drachman. Efter några år av
    stålbad är det mycket möjligt att de kan få ny tillväxt genom en lågt värderad
    egen valutaväxer sig starkare så sakteliga. Island är ett bra exempel på detta,
    de återhämtar sig nu efter kollapsen hösten 2008.

    Men det är just EU:s elitpolitiker, bland dem exakt Junker och Merkel
    personligen, som är skyldiga till eländet. Junker satt med i EU:s ministerråd
    när Grekland togs in i eurozonen 2000. Merkel var visserligen oppositionsledare
    i Tyskland vid det tillfället, men de var säkerligen så väl insatta i ärendet
    och även i opposition för ett tungt vägande parti som hade kunnat invända. Men CDU
    stämde också in i hyllningskören till Grekland för att de ordnat upp sin
    ekonomi så att de kunde gå med.

    Grekland låste sin valuta till euron först i juni 2000, medan de andra
    länderna som gick med i euron från början låste sina valutor sista december
    1998. När eurozonen startades ansågs alltså Grekland inte ekonomiskt mogna att
    gå med. Men den dåvarande socialistregeringen (PASOK, nu nästan utraderat)
    hyrde in amerikanska konsulter och fixade i bokföringen så att Grekland ansågs
    klart att gå med innan själva eurovalutan introducerades 1 januari 2002.
    EU-kommissionen och säkerligen den politiska ledningen i vart och ett av
    euroländerna visste att Grekland inte var riktigt moget, men då som nu var och
    är det viktigt att få med så många länder som möjligt i euron. Detta även om
    antagningskriterierna inte är uppfyllda. Istället har man sett det som
    tillräckligt att länderna är på väg att uppfylla kriterierna.

    Hela denna historiska bakgrund lade grunden till eurokrisen. De
    grekiska politiker som låg bakom bluffen är i alla fall för tillfället
    bortpetade från makten. De europolitiker som tog in Grekland är dock till stor
    del fortfarande på plats. Men det är det grekiska folket och euroländernas
    skattebetalare som är de nu som står med notan och frågan är hur den skall
    betalas.

    Jan Å Johansson

    Bild: ECB