• Ny regering i Danmark – spelar det någon roll?

    Det var blandade resultat i det danska folketingsvalet.
    Socialdemokraterna gick något framåt (26,3% är dock inte imponerande historiskt
    sett) medan liberala Venstre backade rejält (minus sju procentenheter). Men
    deras block förlorade respektive vann.

    ”Gucci-Helle” skall lämna in som S-ledare. Hon har hela tiden dragits
    med dåliga opinionssiffror och det har starkt ifrågasatts huruvida hon har
    någon empati med de LO-medlemmar som skall vara hennes partis kärnväljare. Att
    hon klarade valrörelsen bra beror nog på att hennes motståndare från Venstre, Lars
    Løkke Rasmussen, är minst en lika stor lyxlirare. Bland annat avslöjades det att hans
    parti förra året köpte skor och kläder för 152 000 kronor till honom. Det
    är just sådana saker som har gjort att Dansk Folkeparti har kunnat segla fram i
    opinionen. ”Gucci-Helle” försökte bemöta Dansk Folkeparti med parollen ”Kommer
    du til Danmark, skal du arbejde” med underttexten ”Flygtningen og invandrere på
    kontanthjaelp skal arbejde”. Vilket i Sverige skulle kritiseras för att antyda
    att flyktingar och invandrare inte arbetar. Svenska S har diskret försökt hålla
    avstånd till danska S under valrörelsen.

    Huruvida det spelar någon roll om det sitter en Venstre eller en
    Socialdemokratiskt ledd regering i Danmark kan diskuteras. Den S-ledda
    regeringens politik var många väljare till center-vänster mycket missnöjda med.
    Bland annat inskränkte den regeringen på offentlighetsprincipen.

    De tre EU-kritiska partierna Liberala Alliansen, Dansk Folkeparti och
    vänsteralliansen Enhetslistan har slutit en pakt som går ut på att de kan
    tvinga fram folkomröstning om Danmarks eventuella inträde i EU:s bankunion och
    andra storvulna EU-projekt. För att de tre partierna skall tvinga fram
    folkomröstning krävs 60 mandat i Folketinget – de fick tillsammans 64.

    Överhuvudtaget visar det danska valet än en gång vilken kris de olika
    S-partierna i EU befinner sig i.  Storbritannien och Finland är andra nyliga
    valförluster för S-partier. Totalt har medlemspartierna i EU:s S-partier nio
    stats- eller premiärministerposter av 28 inom EU. Sedan sitter man med som
    juniorpartner i ytterligare sex länder (sju om räknar snällt och inkluderar
    Bulgarien där ett utbrytarparti ur BSP sitter med i regeringen). Men i de
    länder där man har premiärministerposten är det i regel svaga regeringar. Det
    ser vi inte minst i Sverige, där sittande S-regering räddats av
    Decemberöverenskommelsen. I Rumänien är PSD-regeringen hårt drabbad av
    korruptionsskandaler. I Frankrike har man rekorddåliga opinionssiffror. I
    Slovakien regerade SMER tidigare med anti-romska extremister. Så fortsätter det
    i nästan EU-land efter EU-land.

    I länder där S är juniorpartner i regeringen ligger man i skuggan.
    Tyska SPD har ingen chans mot Merkel och hennes CDU/CSU i den tyska opinionen.

    Inte heller går det bra i länder där S-partier sitter i opposition. I
    Spanien vänder sig väljarna till det nya Podemos istället för PSOE. I
    Storbritannien gick många missnäjda väljare till EU-motståndarna i UKIP, inte
    till Labour. I Grekland är PASOK nästan utraderat. I Portugal är den förre
    PS-statsministern under utredning för korruption, vilket givetvis sänker hans
    parti.

    Det grundläggande problemet är att det inte skiljer mycker politiskt
    mellan kristdemokratiska, liberala och socialdemokratiska partier i Europa
    idag. De hoppas alla på att ett överstatligt EU kan vara lösningen på problemen
    (europrojektet har dock bevisat att EU inte löser utan snarare skapar nya
    problem) samtidigt som yrkespolitikerna i samtliga dessa partier med sina
    priviligierade personliga liv har tappat kontakten med de grupper i samhället
    som tagit stryk av globaliseringen i form av tappade jobb och nedskärningar.

    Under åren 1998-1999 innehade S-partierna i dåvarande EU med 15
    medlemsländer regeringsmakten i elva-tolv länder samtidigt. Men det visade
    mycket tydligt att EU:s S-partier tillsammans inte hade något att erbjuda. New
    Labours Tony Blair hade till exempel vid denna tid ett gott samarbete med
    Italiens högerman Silvio Berlusconi. Blair och Schröder från SPD presenterade i
    juni 1999 ett program under rubriken ”Den nya mitten”, vilket klart indikerade
    vartåt de ville gå och att klassisk socialdemokratisk politik lämnades åt sitt
    öde.

    Allt detta ovan har lagt grunden för de socialdemokratiska partiernas
    kris och så kallade ”högerpopulisters” (terminologi och definition kan
    diskuteras) framgång.