• Den EU-kritiska EFDD-gruppens upplösning och återuppståndelse

    Egentligen är det få som bryr sig om vad som händer i EU-pladdramentet (förlåt EU-parlamentet). Men eftersom EU-motståndaren Nigel Farage från brittiska UKIP hamnat på hatlistan som Europas Nemesis vill en del krafter i media gärna skriva ned honom och gotta sig i hans nederlag.

    Inför EU-valet 2009 beslutade de stora grupperna i EU-parlamentet att man skulle höja kvoterna för att få bilda en grupp . Istället för att ha minst fem medlemsländer företrädda i en grupp skulle man ha minst sju. Dessutom höjde man antalet ledamöter som måste ingå för att en grupp skulle få bildas. Detta för att dels bekämpa extremistpartierna, men givetvis också för att tvinga oberoende ledamöter och nya nationella partier in i de stora existerande grupperna. Att bekämpa extremism genom regler i de valda församlingarna är inte rätt väg att gå. Orsakerna, rötterna till extremismens framväxt ute i verkligheten är det som måste åtgärdas.

    I det nyvalda EU-parlamentet blev det politiska spelet lite annorlunda på grund av begränsningarna för att få bilda en grupp. Marine Le Pen förlorade då hon inte fick ihop tillräckligt antal länder, medan Sverigedemokraterna helt plötsligt befann sig bland vinnarna då UKIP inte fick ihop en grupp utan dem. Hade gränsen varit kvar vid fem länder som före 2009 hade inte Sverigedemokraterna tagits in i UKIPs grupp. Nigel Farage uttalade sig klart mot ett samarbete med dem, men för att få ihop sin grupp var hans tvungen att välja udda sängkamrater.

    För Nigel och UKIP betyder arbetet i Storbritannien allt och EU-parlamentet inget. Det har gjort att han inte vårdat relationerna där särskilt väl. Dansk Folkeparti och Sannfinländarna lämnade UKIP:s sällskap efter EU-valet 2014. De var helt enkelt inte särskilt nöjda med hur UKIP skötte vardagsarbetet i EU-parlamentet. Hade Farage hållit en god kontakt med dessa två partier hade han inte haft de bekymmer han har idag.

    Anledningen till att lettiskan och EMU-motståndaren Grigule lämnade EFDD känner vi inte till i exakthet, men EFDD var egentligen inte hennes förstahandsval sommaren 2014. Hon hade nog hellre velat gå till den konservativa ECR-gruppen, men blockerades där av en lettisk EMU-anhängare.

    Nu fick EFDD-gruppen snabbt försöka hitta en ny sjunde medlemslandsrespresentant till sin grupp. Det finns många lösa hästar i EU-parlamentet så frågan handlade mer om hur mycket de fick betala och vilken grad av galenskap den nya medlemmen av gruppen skulle ha. Det blev en polsk ledamot, Robert Jaroslaw Iwaszkiewicz, som i en intervju i tidningen Wroclaw Gazette i våren 2014 angående hustrumisshandel uttalade att han var övertygad om att stryk såg till att ”få många fruar ner på jorden”.

    Men huvudpoängen i hela historien är att EU-parlamentet inte är som andra folkvalda parlament. Dels är det valt med mindre än 43% valdeltagande, så de flesta bryr sig helt enkelt inte om det. EU-parlamentet är en liten ankdamm. Mycket tyder på att det var talmannen Martin Schulz (tyska SPD) som försökte torpedera EFDD-gruppen av politiska skäl. Socialdemokrater och Kristdemokrater styr EU-parlamentet tillsammans sedan 1979 (”högern” har inte styrt EU-pladdramentet i mer än 15 år som Socialdmeokraterna ljög om i EU-parlamentsvalrörelsen 2014) och försöker genom olika regler och omdirigering av skattepengar gynna sina egna grupper. I många parlament har talmannen en opartisk roll att förvalta institutionen och ge alla olika politiska inriktningar så rättvisa arbetsvillkor som möjligt. Så fungerar det inte i EU-parlamentet. EU-parlamentets talman företräder helt enkelt de styrande grupperna politiskt och administrativt. Martin Schulz tog även med sig sina ekonomiska resurser som talman till sin ”presidentvalskampanj” inför EU-valet 2014.

    De styrande i EU-pladdramentet  kommer säkert att återigen försöka få ledamöter att hoppa av UKIP:s grupp. Fair play existerar inte i EU:s korridorer.

    Bild: EU-parlamentet