• Var står den nya svenska regeringen på skalan EU-kramare vs EU-kritiker?

    image

    Hur kommer den nya regeringen bestående av S och MP att ställa sig till införandet av en direkt EU-skatt, till en ökande EU-budget och därmed en ökad svensk EU-avgift, till införandet av en bankövervaknings- och banksubventionsunion, till ett svenskt undantag mot euromedlemskap med mera av de överstatliga EU-projekt som ständigt pumpas ut från EU-institutionerna i Bryssel?

    Klart opålitliga i dessa frågor som klassificerade EU-kramare är Stefan Löfven, statsminister, Margot Wallström, utrikesminister samt Kristina Persson, minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete (samtliga S). De har alla i sitt CV ett långvarigt arbete för ökad EU-makt och att Sverige skall ersätta kronan med euron. Den sistnämnda Kristina Persson tror både på euron och reinkarnationen (eller själavandringen och tydligen har hon själv gjort flera sådana). Vilket som är mest troligt att lyckas – euron eller reinkarnationen får vi låta vara osagt, men troligen ligger båda projekten illa till i den fysiska verkligheten.

    Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och närings- och innovationsminister Mikael Damberg (båda S) har också gjort sig kända som EU- och eurokramare.

    Biståndsminister Isabella Lövin (MP) har inte heller utmärkt sig som någon EU-kritiker under sina fem år som EU-parlamentariker, snarare tvärtom. Att vara minister är dock häftigare än att vara EU-parlamentariker, även om EU-parlamentarikerna som grupp hävdar motsatsen.

    Fyra ministrar har dock en tämligen positiv bakgrund i EU-kritiska sammanhang. Inrikesminister Anders Ygeman (S) var aktiv i Socialdemokrater mot EU 1994 och anser sig vara EU-kritiker. Han var också aktiv i Socialdemokrater mot EMU 2003. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och försvarsminister Peter Hultqvist (båda S) argumenterade också för ett nej till euron 2003. Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan (MP) har bland annat varit aktiv i Invandrare mot EMU 2003. Aktiva på nej-sidan 2003 var flera av Miljöpartisterna, men vi måste påpeka att vi inte vet var vi har dem i EU-frågan idag. Det finns krafter i MP som vill se en anpassning till de tyska Grönas EU-federalism. Men hur spritt det är inom partiet är svårt att säga. Vi får nu följa hur Miljöpartisterna i regeringen agerar på ministerrådsmötena i de olika sakfrågorna.

    Bland övriga S-ministrar är det säkerligen så att de gör som partiledningen säger. Säger Löfven att man är för införandet av en EU-skatt så går de ut och försvarar den linjen. Säger Löfven ingenting försöker de att ligga lågt och inte sticka ut i EU-frågorna.

    Sammantaget finns det nog fler EU-kritiker bland ministrarna i denna regering än i den förra. Men samtidigt är nog Löfven mer lättpåverkad av EU:s höga herrar på toppmötena än vad Reinfeldt var. Löfven var mycket aktiv för ett EU-medlemskap, för ett euromedlemskap samt var ordförande i Fackliga röster för Europa. Den senare organisationen verkar ha dött av, den leddes av centralt anställda fackliga funktionärer och var inte precis en gräsrotsorganisation. Efter alla domar som gått emot svensk fackföreningsrörelse i EU-domstolen har väl denna organisation dött sotdöden och Löfven har legat lågt. I en intervju (23/5/2014) öppnade Löfven för att Sverige skall gå med i både ”bankakutsunionen” och i EU:s direkta beskattning av finansiella transaktioner .

    Han testade antagligen om uttalandet skulle leda till negativa reaktioner. Hans taktik är säkert att om det inte hördes kritik kan han köra på.

    Dessa är illavarslande tecken och Stefan Löfven måste noga övervakas i EU-frågorna. Han måste ständigt tvingas att tydliggöra var han står i de frågor vi nämnt i inledningen. 

    Läs även: Svenska EU-parlamentariker sviker i eurofråganS-politiker kan inte göra ett skvatt när EU-domstolen går emot fackföreningsrörelsen