• Sveriges röst i EU minskar – de stora länderna ökar sitt inflytande

    EU:s överstatliga utveckling kan liknas vid att koka grodor. Om man släpper ner grodan i det redan heta, kokande vattnet inser den faran och hoppar genast ur grytan. Men om man släpper i grodan i det kalla vattnet och sedan hettar upp det långsamt simmar grodan omkring till den är kokad och död utan att den ens har märkt något.

    Lissabonfördraget (eller EU:s nya grundlag i ett något ompackat paket efter att EU-grundlagen gått på pumpen i folkomröstningar) trädde i kraft 1 december 2009. I enlighet med George Orwells 1984-terminologi döptes fördraget till ”reformfördraget” för att låta bättre, men fördraget innebär överstatliga ”reformer” för att kringskära den parlamentariska demokratin i medlemsländerna.

    Precis som tidigare med Enhetsakten, Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget och Nicefördraget så tar Lissabonfördraget ytterligare steg mot en federal EU-stat. EU tar makten på än fler politikområden med varje nytt fördrag, de stora EU-staterna får än mer att säga till om eftersom ”varje medborgare skall vara lika mycket värd i röstkraft”. Det innebär att till exempel Angela Merkel får ett utökat röstetal för Tyskland. Huruvida hon i sin tur har förankrat allt tillbaka i den tyska folkviljan i EU-frågor är okänt eftersom Tyskland exempelvis inte har möjlighet rent grundlagsmässigt att hålla folkomröstningar på nationell nivå.

    I USA balanseras invånarantal i delstaterna mellan representanthuset å ena sidan som bygger på invånarantal och å andra sidan senaten (två representanter per delstat) och i viss mån i valet till presidentämbetet (år 2000 vann Gore i röstetal men Bush vann en majoritet av delstaternas elektorsröster och tog därmed segern). I EU diskuteras inte någon balans mellan medlemsländer och invånarantal, istället arbetar man på att utveckla beslutsrätten i enlighet med invånarantal i medlemsländerna. I såväl ministerråd som EU-kommission och EU-parlament skall medlemsländernas storlek allt mer ta över röstviktningen.

    Nu till själva poängen. Eftersom det är uppenbart svårt att sälja in varje nytt EU-fördrags överstatliga inriktning till medborgarna i olika länder måste man ta det långsamt även med själva reformerna i ett fördrag. Lissabonfördraget prövades genom folkomröstning i endast ett land, Irland, de röstade nej och tvingades rösta en gång till så att det blev ett ja.

    Fem år efter Lissabonfördraget trätt i kraft verket skulle EU-kommissionen ”reformeras”. Varje land skulle efter 2014 enbart få representation i två av tre tillsatta EU-kommissioner. De större länderna brukar få de högre specialutnämnda posterna och kan få täckning i nästan varje kommission på det sättet. Men efter att Irland röstade nej 2008 ändrade man regeln till att varje land skulle bli representerad i varje utnämnd EU-kommission. Dock, federalisterna och EU-parlamentet vill se en ”effektiv”, det vill säga minskad EU-kommission, och kommer att fortsätta tjata om att varje land inte kan sitta med i varje EU-kommission.

    Den andra ”reformen” gäller medlemsländernas röstetal i ministerrådet. En röst per land, samt enhällighet, skulle gälla om EU var en blandning av mellanstatlighet och överstatlighet på riktigt. Men här går trenden givetvis åt rakt motsatt håll. Lissabonfördraget utökade kvalificerad majoritetsröstningen (QMV på engelska) i ministerrådet och ersatte enhälligheten på så gott som varje politikområde utom skatter och utrikespolitik.

    Dessutom, definitionen av QMV ändrades till de större EU-staternas förmån. Även detta område bedömdes som så känsligt att man beslöt att vänta till fem år efter Lissabonfördragets ikraftträdande med ”reformen”.

    Nuvarande regler för QMV i enlighet med Nicefördraget, som gäller till och med november, kräver en majoritet av länder (50%) och befolkning (62%). Sedan är en ”övergångsfas” planerad då den nya QMV regeln gäller, men då ett medlemsland kan kräva att den gamla Niceregeln skall gälla i en omröstning. En liten minoritet av medlemsländer skall kunna kräva en omprövning av EU-beslut.

    Viktigast av allt, den nya definitionen av QMV är att en kvalificerad majoritet uppnås om 55% av alla medlemsländer, som består av åtminstone 65% av EU-ländernas medborgare, röstar ja till ett förslag. Det finns också en bestämmelse om att när rådet agerar på ett förslag vare sig från EU-kommissionen eller från ”EU-utrikesministern” krävs 72% av alla medlemsländer, som består av åtminstone 65% av EU-ländernas medborgare.

    En blockerande minoritet i motvikt mot dessa överviktssiffror måste bestå av minst fyra medlemsländer.

    Vad innebär då denna siffermagi som trollar bort eller tröttar ut medborgarna så de inte inser de viktiga fakta i denna ”reform”?

    Jo, de stora länderna (Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien) får ett ökat röstetal. De mellanstora länderna (Polen och Spanien) går jämt upp i röstvikt medan de mindre länderna, däribland Sverige, alla förlorar. EU kan nu i röstetal styras av de fyra stora länderna plus en. Det innebär att de fyra stora kan göra upp vad som gäller före ministerrådsmötena och styra hela EU-28 hur de vill. 

    Var det detta EU Sverige röstade ja eller nej till 1994? Nej, svenska folket behöver frågas igen om vi vill vara med i ett EU som styrs på detta sätt.

    Läs även: De federalistiska EU-parlamentarikerna manipulerar demokratin 

    Bild: LSE EUROPP blog