• Analys av EU-valet – nederlag för de stora partigrupperna

    En kort analys av EU-parlamentsvalresultatet i stort och smått ges härmed. Sammantaget kan konstateras att de politiska vindarna blåser olika i de 28 EU-länderna av inrikespolitiska skäl. Det är inte så att någon partifamilj går fram överallt eller backar överallt.

    EU-valet har ökat mångfalden i EU-parlamentet – på gott och ont. De fyra etablerade partifamiljerna Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Liberalerna och de Gröna har bundit ris för egen rygg med det europrojekt de genomförde för mer än tio år sedan. Nu skördas den sura frukten av detta. Väljarna som drabbats av arbetslöshet, fattigdom och otrygghet röstar inte (mer än hälften av de röstberättigade stannade hemma) och en stor andel av de som röstade proteströstade på extremistpartier.

    Trots att EU-parlamentet, och även en del medlemsländer, lade stora pengar på reklam om hur viktigt EU-parlamentet är skall valdeltagandet bara ha ökat marginellt från 43,0% till 43,1% för hela EU. Den stora skillnaden var att valdeltagandet ökade med 2,9 miljoner i Tyskland, som har val till flera nivåer samma dag, och 1,756 miljoner i Frankrike. I Sverige ökade valdeltagandet till att lite mer än hälften av de röstberättigade gick till valurnorna. Ökade möjligheter att förtidsrösta var nog skillnaden i Sverige. I övriga länder varierade valdeltagandet, i några länder gick fler och röstade än 2009, i andra länder var det färre. Sämst var som vanligt slovakerna med ett nytt bottenrekord på 13,05%. Näst sämst var tjeckerna med 18,2%. I Litauen ökade valdeltagandet från 21% till 47,4%, men de hade EU-val samtidigt som andra omgången av sitt presidentval. I Lettland minskade valdeltagande från 53% till 30,2% på grund av att de 2009 hade lokalval samtidigt som EU-valet. Det hade de inte denna gång och då uteblev många väljare.

    EU-parlamentsvalet håller ställningarna som det minst populära valet av samtliga val till olika nivåer i samtliga medlemsländer. Vilket återigen förnyar frågeställningen varför skall EU-parlamentet få mer makt när väljarna ser dem som så oviktiga?

    I ett försök att skaffa sig mer makt har EU-parlamentets ledamöter genom sitt styre av EU-partierna försökt att lansera ”EU-presidentvalet”. Den största gruppen i EU-parlamentet skall efter valet utse EU-kommissionsordföranden om federalisterna bland EU-parlamentarikerna får sin vilja igenom. I Sverige försökta man från de stora partierna förtiga ”EU-presidentvalet”. När Socialdemokraternas EU-presidentkandidat Martin Schulz var på turné i Sverige titulerades han som ”affischnamn” på Facebook av en ledande svensk socialdemokrat. Om Schulz fått veta det hade han nog blivit både arg och besviken.

    ”EU-presidentkampanjerna” verkar alltså sammantaget inte ha ökat intresset för EU-parlamentetsvalet bland de cirka 400 miljoner röstberättigade.

    De sju största länderna, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien, Polen och Rumänien har 60,3% av de 751 platserna i EU-parlamentet. De övriga 21 medlemsländerna har alltså 39,7%. Det viktiga är alltså att gå framåt i de stora medlemsländerna där de flesta mandaten finns.

    Om vi inledningsvis observerar valresultatet för den nästa största gruppen, S&D (Socialdemokraterna), som hade ett visst hopp om att bli största grupp men det blev de inte och det är inte så underligt när de gått bakåt i många länder. Men de gick framåt i några av de största länderna. De ökade något mandatmässigt i Tyskland och Rumänien (i det sistnämnda landet ökade alltså PSD, det regeringsparti som tvingar den romska minoriteten i sitt eget land i ekonomisk landsflykt på grund av bristande socialpolitik). De gjorde ett bra val i Storbritannien och Italien (även om DP i detta sistnämnda land mer skall ses som ett mittenparti). PS i Portugal ökade också något och gick fram ett mandat. Men i övrigt tappade de socialistiska/socialdemokratiska partierna i drygt 20 EU-länder samt i några stod de i princip still. Enda undantaget var Estland där man ökade procentmässigt men utan att ta något ytterligare mandat.

    Den kristdemokratiska EP-gruppen har inte heller mycket att glädja sig åt. De tappade stort i de sex största länderna och i de mindre stod de still eller tappade något mandatmässigt. Men PPE-gruppen kan leva på att de fortsatt är störst och har mest pengar vilket lockar medlemmar. Det rumänska nationalliberala partiet PNL går från Liberalerna till den kristdemokratiska EPP gruppen. Detta trots att det redan sitter tre partier från Rumänien i EPP-gruppen. Men den rumänska politiska överklassen dras till makt och pengar så därför har PNL inga problem att byta.

    Liberalerna ALDE tappade mycket i de fyra största EU-länderna Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien. De gick fram i en del länder och backade i andra. Ett nytt parti, ANO, kom in från Tjeckien. Om ANO just nu har så mycket gemensamt med de andra i ALDE kan diskuteras, men de anpassar sig nog.

    De Gröna backade i Tyskland och Frankrike. De gick fram i några länder och backade i andra. Av de nya medlemsländerna efter östutvidgningen har de medlemmar i Estland (en oberoende ledamot), Lettland, Kroatien och Ungern. I de två sistnämnda länderna är mandaten erövrade i detta val. Men fortfarande kan de gröna partierna inte bryta igenom i central- och östeuropa.

    EU-valsdebatten i Sverige var fattig. Partierna försökta blanda in riksdagsvalskampanjen så mycket som möjligt och en del i media hade svårt att skilja på frågorna i de olika valen.

    Anna Maria Corazza Bildt vann Moderaternas personröstning. Bör hon då inte ersätta Gunnar Hökmark som delegationsledare? Tror inte det, Moderaterna har tillräckliga problem med en dålig ledning i form av nuvarande partisekreteraren. De som personröstat på Corazza Bildt borde nog syna hennes politiska arbete noggrannare. Då skulle hon nog inte få så många personröster.

    Miljöpartiet tog ett fjärde mandat i sluträkningen. Max Andersson träder in. Det är bra, han bör vara en trogen EU-kritiker och dels kanske han kan få MP att släppa kravet på införande av direkt EU-skatt samt försöka hålla emot deras vandring i riktning mot ett EU-kramande och EU-federalistiskt parti. Att Alexander Gabelic (S) åkte ut när Max kom in var otur för S. Gabelic är helt klart mer kompetent än de två män som stod före honom på S-listan och som tog plats.

    Kristdemokraterna och Centerpartiet lyckades behålla sina respektive mandat i EU-parlamentet med en kampanj byggd på sagor. Kristdemokraterna framstod som EU-kritiker trots att de är trogna tjänare i den EU-federalistiska EPP-gruppen samt att deras EU-parlamentariker de gångna fem åren troget röstat för EU-överstatens byggande.

    Centerpartiet talade om ett ”smalare men vassare EU” trots att de inte kunde nämna en enda EU-institution som borde läggas ned samt att de alltid röstat för EU:s massiva budgetökningar. De kampanjade också emot euron trots att de inte gjort eller sagt något i frågan på flera år. Inför riksdagsvalet 2010 var bland andra Annie Lööf för ett medlemskap i euron medan dåvarande partiledare Maud Olofsson svarade vet inte på frågan. Men KD och C skall nu hårdbevakas i EU-parlamentet och vi får se hur de röstar i frågor som ökad EU-budget, införande av EU-skatt, EU-övervakning av medlemsländernas budgetarbete, skapandet av EU-armé med mera.

    Tyvärr kan partierna bluffa väldigt mycket i EU-parlamentsvalen eftersom EU-parlamentet är helt bortglömt mellan valen. Få har kontroll på vilka frågor som behandlas där och hur många svenska EU-parlamentariker säger en sak i Sverige och gör en annan sak i Bryssel.