• Krav på ökad öppenhet i EU-parlamentet – men nu blir ledamöterna nervösa

    image

    När Junilistan satt i EU-parlamentet begärde man alltid omröstning med namnupprop (ONU) på samtliga slutomröstningar i alla ärenden som det röstades om på sessionerna. Det gav intryck och i slutet av mandatperioden antog EU-parlamentet en ny arbetsordning som reglerade att alla slutomröstningar om EU-lagstiftningsärenden skulle tas med ONU. Detta var en delseger för Junilistan då man ville se en öppenhet och transparens i ansvarsutkrävandet vilka av de förtroendevalda som röstade för respektive röstade mot olika politiska förslag. En fundamental sak för att den demokratiska representativiteten skall kunna fungera.

    Men givetvis fanns det motståndare till detta då det gav merarbete till de stackars överbetalda EU-parlamentarikerna. Nu skulle de bli tvungna att sätta sig in i vad de faktiskt röstade om och få brev från väljare som ber dem motivera varför de röstat si eller så i olika omröstningar.

    Nu har det glädjande nog föreslagits i EU-parlamentets ”konstitutionella” (EU har ingen konstitution) utskott att samtliga slutomröstningar i plenum, oavsett lagstiftning eller bara uttalanden, skall tas med ONU samt att man också på i utskottens slutomröstningar om förslag till betänkanden och resolutioner skall rösta med ONU. Ett stort steg framåt för öppenheten då den politiska behandlingen av medbeslutandeärenden har förändrats mycket de senaste åren.

    Sedan Lissabonfördraget sattes i verket 1 december 2009 har antalet medbeslutandeärenden mellan ministerrådet och EU-parlamentet till 90% gjorts upp inför första behandlingen i EU-parlamentets plenum. År 2000 var det bara 20% och förlikningsprocesserna mellan EU-parlamentet och ministerrådet tog längre tid och kunde följas mer öppet under tiden. Men nu sker förhandlingarna mellan EU-parlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen i trialoger på tidigt stadium av ärendets gång. Ibland skjuts en slutomröstning i plenum i EU-parlamentet upp till dess att förhandlingarna i de slutna rummen är klara. En öppning är i alla fall att allmänheten under ärendets gång kan se vem som tyckte vad i slutomröstningarna i EU-parlamentets utskott.

    Det är nu svårt att övervaka och få ett grepp om EU-parlamentarikernas politiska positioner. När väl något blir fel ute i verkligheten kan alla på EU-nivån skylla ifrån sig – ”det var inte vårt fel”. EU-parlamentets ledamöter har inte något emot att det fortsätter så här – det ”förenklar” deras uppdrag. Men de finns där för väljarna och inte tvärtom.

    Nu när ärendet om öppenhet i slutomröstningarna skulle upp på EU-parlamentets februarisession fick de stora kristdemokratiska och socialdemokratiska grupperna kalla fötter. EU-parlamentariker utanför det ”konstitutionella” utskottet fick plötsligt klart för sig vilken ökad arbetsbörda som Casinibetänkandet innebär.

    Pedro López från den kristdemokratiska gruppen menade att ärendet behövde skjutas upp då ledamöterna inte var medvetna om innehållet i betänkandet. Detta är ingen ovanlighet men i regel brukar inte ledamöterna bry sig, men nu handlar det som sagt om ökad arbetsbörda och ökat ansvarsutkrävande.

    López menade också att han såg inget behov av ONU på slutomröstningar om inte en del folk vill försvara intressena för en del företag utanför EU-parlamentet! Det är så en typisk kristdemokrat från de sydligare länderna ofta resonerar – öppenhet handlar möjligen om att bevisa något för affärslivet – öppenheten inför väljarna ointressant i diskussionen.

    Men den socialdemokratiska gruppen har samma kulturproblem. Gruppledaren, österrikaren Hannes Swoboda vill bli kvitt problemet för dagen och har föreslagit att detta beslut om öppenhet bör fattas av nästa EU-parlament efter valet. Han vågar inte engagera sig för öppenhet.

    Nu ser det ut som Casinibetänkandet skjuts upp på förslag av de två stora grupperna – för hur länge vet vi inte. Men det säger mycket om synen på öppenhet i EU – politiker är en högre stående grupp av mänskliga varelser som inte skall behöva jagas av väljarna om vilka ställningstaganden de tar I EU-parlamentet.

    Jan Å Johansson

    Foto: EU-parlamentets bibliotek