• Okunskap om EU:s inre marknad hos Socialdemokraterna

    Socialdemokraterna försöker nu att piska in i debatten att det är de som står för räddandet av arbetsrätt och kollektivavtal i Sverige. I själva verket är de lika skyldiga till nuvarande situation som de borgerliga partierna. Kanske till och med än mer skyldiga då de satt med avgörandet när Lissabonfördraget skulle skrivas under och då hade momentum att få Lavaldomen upphävd genom en ändring i fördraget. Men sådan utpressning är svenska politiker för gentlemannamässiga (läs fega) för att utöva.

    Att Socialdemokraterna, trots att man har varit ett långvarigt regeringsparti, inte har en aning om hur EU:s inre marknad fungerar finns det många exempel på. Hösten 2001 lovade dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) inför en jublande partikongress att man skulle sänka arbetsgivaravgifterna för kommuner och landsting. Men han hade inte hört med EU-kommissionen först om detta var möjligt.

    Svenskt Näringsliv med de privata vårdgivarna i spetsen var mycket kritiska till förslaget, som innebar bland annat helt slopade arbetsgivaravgifter under 2002 för nyanställningar i kommuner och landsting. Det skulle ha som konsekvens att privat driven verksamhet skulle bli cirka 30 procent dyrare, vilket sannolikt skulle leda till att kommuner och landsting inte skulle förnya entreprenader som löpte ut 2001.

    Den svenska S-regeringen hade dock glömt bort att konsultera EU-kommissionen och det visade sig att förslaget utgjorde en otillåten snedvridning av konkurrensen. Regeringen fick vackert ändra förslaget, ty i frågan om snedvridande konkurrens på EU:s inre marknad (vilket kan vara många olika sorters frågor) är Sverige inget självständigt land.

    De privata företagen fick inte del av arbetsgivaravgiftssänkningen, men kommunerna ersattes schablonmässigt efter hur mycket verksamhet de hade lagt ut på entreprenad. Därmed skulle inte kommuner och landsting förlora på att anlita privata företag.

    Detta ovan är bara ett exempel på en grov felbedömning från höga S-politiker om hur EU:s inre marknad fungerar.

    EU-kommissionen vill att reglerna på den inre marknaden skall vara så enhetliga som möjligt. Det händer att de gör undantag, till exempel har de inte lagt sig i det svenska förbudet mot proffsboxning, utan bara konstaterat att det inte är diskriminerande då det gäller samtliga EU-medborgare. Men i förlängningen anses det givetvis vara bäst om en enhetlig linje gäller inom EU, antingen förbud mot proffsboxning överallt eller tillåtet överallt. Det blir mindre krångel då.

    Ursprungslandsprincipen gäller i EU – oavsett vad S påstår eller fattar beslut om

    Med Sverige som medlem av EU bestämmer inte Sverige över arbetsmarknadens villkor, de ingår under de fyra fria rörligheterna för EU:s inre marknad och är därmed en EU-fråga.

    Man kan i EU skriva in i fördraget att när det gäller arbetsmarknadsfrågor gäller värdlandsprincipen och därmed ge varje land rätt att själva bestämma över sin arbetsmarknads villkor. Men domarna i bland annat Laval-, Luxembourg- och Rüffertfallet kan inte tolkas som annat än att ursprungslandsprincipen gäller. Det vill säga utskickade arbetare följer arbetsmarknadsvillkoren i ursprungslandet. Medlemsländerna i Baltikum och östra Europa kommer att motsätta sig varje förändring på detta område om de inte ställs för ultimatum – inget nytt fördrag som ger dem en mängd andra fördelar, och EU-bidrag, om det inte säger ja till värdlandsprincipen.

    Valet till EU-parlamentet spelar ingen som helst roll för denna fördagsändring annat än svåröverskådligt lobbymässigt. EU:s komplicerade beslutstruktur gör att den politiska ansvarssituationen är förvirrad.

    EU-parlamentet har redan antagit till intet förpliktigande resolutioner om en eventuell värdlandsprincip, men EU-kommissionen är de som ställer förslagen och de är inte intresserade av att ta upp frågan. En hel del medlemsländer kommer att rösta mot ett sådant hypotetiskt förslag om det kommer upp som ett enskilt sakärende i ministerrådet. Endast vid en fördragsändring kan påtryckningar spela en roll, som det hade kunnat göra inför Lissabonfördragets antagande.

    När Sverige ansökte om medlemskap i EU förstod inte svenska yrkespolitiker hur allomfattande EU:s inre marknad och konkurrensfrågor är och hur kringskuren svensk självständighet faktiskt skulle komma att bli. En del av dem fattar fortfarande inte det.