• Kristdemokrater och Socialdemokrater bildar som väntat koalition i Tyskland

    Så står det då klart, de två ”systerpartierna” i Tyskland, kristdemokraterna CDU/CSU och socialdemokraterna SPD bildar återigen en regeringskoalition. Återigen bevisas hur dessa två partier i mitten har mycket gemensamt, som till exempel att försvara ett gammalt misstag som euron.

    Deras EU-politik är intressant att granska då den är motsägande. Å ena sidan vill de lägga stor tonvikt vid subsidiariteten i EU. Men det tycks mest vara vackra ord och floskler eftersom de samtidigt är tydliga med att de vill stärka EU:s utrikestjänst EEAS samt att en finansiell transferskatt måste införas i EU (även om de öppnar för att sänka procentsatsen i skatteuttaget). Den så kallade räddningsfonden, den Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) skall även kunna användas för att direkt återkapitalisera banker i eurozonen som är nära konkurs när andra åtgärder som statliga garantier eller så kallade bail-ins (konfiskering av privat ägendom) inte räcker till. Men ESM:s resurser skall endast ställas till förfogande efter att den tyska Förbundsdagen godkännt användningen. Inte heller oväntat anser den nya tyska regeringen att koordineringen inom eurozonen måste fortsätta och fördjupas, med en stärkt stabilitets- och tillväxtpakt och ett starkare ”förfarande vid makroekonomiska obalanser”, det vill säga en övervaknings- och överbestämmandepolitik från EU:s sida när det kommer till medlemsländernas budgetarbete.

    Det kontroversiella datalagringsdirektivet skall också implementeras. Det hade tidigare bromsats av liberala FDP som nu åkte ur Förbundsdagen.

    Intressant nog så framhärdar man som vanligt att tyska måste likställas som arbetsspråk i EU med engelska och franska. Rättvist nog då tyska är mest utbrett som modersmål i EU. Men det är som vanligt lite av slängen ”vi är alla européer men egenintresset ljuger aldrig”.

    Dock, återigen – den politiska dragkampen i EU står inte mellan Kristdemokrater och Socialdemokrater – den står mellan det politiska etablissemanget och medborgarna som får betala dyrt för etablissemangets misstag i form av arbetslöshet och skattebetalande.