• Greklands ”meningslösa” statsskuld och den icke-existerande debatten om euromedlemskapet

    Greklands statsskuld i förhållande till BNP är nu 175 procent och fortsätter uppåt. Det är värt att notera att IMF/ECB/EC Troikan tidigare hävdat att en situation över 120 procent är ohållbar. Varje kvartal ökar skulden och dess tillhörande kostnader, nu har dock ett nytt argument i debatten rests: Grekland behöver inte en skuldavskrivning eftersom statsskuldens struktur förändrats och återbetalningstiden på lånen har skjutits längre fram i tiden.

    Charles Wyplosz Ekonomiprofessor vid det Genevébaserade Graduate Institute of International and Development Studies tar sig an detta argument i en Bloomerg artikel under titeln The Anti-Debt-Relief Crowd Is Wrong on Greece. Han skriver (egen översättning och viss sammanfattning):

    Efter Förbundskansler Angela Merkels imponerande vinst i det tyska valet har en offensiv mot skuldavskrivningar inletts. Det senaste utspelet kommer från Klaus Regling, den tyska chefen för EU:s ”räddnings” fond, ESM.  I en intervju publicerad förra veckan hävdar han att den grekiska statsskuldens struktur, d.v.s. att återbetalningstiden är så långt framskjuten och räntorna Grekland betalar så låga att skuldberget blivit ”meningslöst.” Professor Wyplosz skriver att detta är en ny och sofistikerad vridning av det vanliga argumentet mot skuldavskrivningar, nämligen att avskrivningar riskerar att uppmuntra kroniskt odisciplinerade länder att öka budgetunderskotten med vetskap om att när deras skulder blir för stora behöver de inte betala. Han anser att både de gamla och de nya argumenten är falska och riskfyllda.

    Förväntningen på skuldavskrivningar efter de tyska valen baserade sig på en rad orörliga faktorer:

    1) att Grekland är fast i en ekonomisk depression som varat i sex år och kostat 30% av landets BNP.

    2) efter fyra år av besparingsåtgärder som ämnat minska Greklands statsskuld har den istället växt till 175% av BNP. Detta trots att de privata ägarna av Grekiska statspapper påtvingades en nedskärning 2012 som sänkte skulden med 30%.

    Regling hävdade i intervjun att Grekland redan åtnjuter förmånliga räntor och långa återbetalningstider på sin skuld, vilket är en sorts lättnad av skuldbördan. Detta är korrekt. Förra året förlängdes den genomsnittliga återbetalningstiden för Greklands statsskuld från sex till 16 år som en följd av omstruktureringen av de privatägda obligationerna och nya lån från ESM. Den årliga räntan Grekland behöver betala på dessa nya lån är ca tre procent.

    Frågan är dock inte om Grekland kan betala räntorna på lånet just nu. Tills Greklands nominella BNP tillväxt, som för tillfället är mycket negativ, ökar till en nivå högre än den ränta Grekland betalar på sina lån, kommer räntebetalningarna fortsätta öka som andel av ekonomin. Detta är enkel aritmetik: Räntekostnaderna ökar skulden, täljaren, snabbare än BNP, nämnaren, stiger.

    Det stämmer att skuldavskrivningar kan visa sig bli smittosamma men svaret på denna invändning är: ”Ja, och så bör vara fallet.” Grekland är inte det enda landet i eurozonen som dras med en ohållbar statsskuld. 

    Grekland behöver snarast ett paket av skuldavskrivningar eller så kommer den enda möjligheten vara inflation, vilket betyder att Grekland lämnar euron. Även om detta är en pessimistisk syn så är det en väldigt korrekt risk. Merkel måste nu väga denna risk mot den politiska kostnaden av att vända kappan.

    I fredags var den grekiske Premiärministern Samaras igen i Berlin och begärde en lättare skuldbörda. Merkel gick dock inte med på ytterligare en räntesänkning eller en förlängning av återbetalningstiden, utan lovade istället hjälpa Grekland bilateralt genom administrativa förändringar, reformer i hälsovårdssystemet eller t.o.m. genom att etablera en utvecklingsbank med finansiering från den tyska statsägda investeringsbanken KfW. Spanien fick redan i juli en kredit på 800 miljoner från KfW främst för att det gav Tyskland lite bra press i landet.

    Eurodebatten Grekland saknar (översatt från Macropolis.gr) sammanfattar situationen:

    Det finns inget tvivel om att Greklands bytesbalans (skillnaden mellan vad som produceras och vad som förbrukas i landet), från att 2008 visat ett underskott på 35 miljarder euro, närmar sig balans. Men majoriteten av förbättringen av handelsunderskottet täcks av en importkollaps som följd av tre år av besparingar och disponibla inkomster som sjunkit med nästan en tredjedel.

    Tanken bakom den interna devalvering som pågår just nu är att avsaknaden av en devalvering av valutan, som automatiskt skulle göra alla produkter som tillverkats i landet billigare för omvärlden, leder till att man trycker ner inhemsk efterfrågan med målsättningen att minska importer och på så sätt förbättra handelsbalansen. Man kan också skära ner flexibla kostnader som löner, till skillnad från andra input faktorer som stöder försöken till att förtrycka inhemsk efterfrågan. Naturligtvis leder detta till högre arbetslöshet och fler människor utan disponibel inkomst vilket ytterligare förtrycker inhemsk efterfrågan.

    Sett till helheten skapas en ond cirkel och ett samlat försök att sänka ekonomin.

    Man kan hävda att allt detta är mödan värt eftersom det finns ljus i slutet på tunneln, men detta är inte sant i fallet Grekland. Efter tre år av nedskärningar är Grekland fortsättningsvis kvar i en mycket övervärderad valuta, sett till de inhemska ekonomiska standarderna.

    En forskningsrapport publicerad av Morgan Stanley i september prissätter den sanna EUR/USD växelkursen för den grekiska ekonomin precis över en dollar. Samma siffra för Tyskland är 1,53, EUR/USD kursen ligger just nu runt 1.35. En annan analys av Deutsche Bank sätter den Tyska siffran på 1,79. Enkelt förklarat är Tyskland i en situation där euron måste öka i värde från nuvarande nivå med cirka 33% före konkurrenskraftspåfrestningar märks. Grekland är redan idag på en nivå under nuvarande växelkurs.  

    image

    Det är en debatt om dessa klara makro-faktorer som saknas i Grekland. All diskussion som handlar om valutan har stigmatiserats och leder till politisk märkning. Den verkliga frågan som vi behöver besvara är hur mycket ekonomin och samhället är redo att offra för att stanna i eurosamarbetet. Om Greklands som nation bestämmer sig för att fortsätta delta i eurosamarbetet måste man fråga sig om det existerar någon plan för hur man tar sig ur krisen, eller befinner vi oss i en permanent deflationscirkel med låga löner, undertryckt efterfrågan och hög arbetslöshet? Grekland är fortsättningsvis en tjänstebaserad ekonomi med lågt mervärde och arbetsintensiva industrier.

    Att ifrågasätta fördelarna med en valuta vars brister och institutionella svagheter så uppenbart exponerats de senaste tre åren bör inte leda till att man placeras i ”drachma lobbyn.”   Dessa frågor bör användas som ledpunkt för en mycket nödvändig debatt om hur Grekland kan svara på de eurorelaterade utmaningarna. Det är dags att vi har en debatt som vidgar vår horisont förbi nästa omgång lån och Troika utvärderingar, över det primära budgetöverskottet och ytliga framgångshistorier.

    Hittills har varken regeringen eller oppositionen bidragit till att lösa dessa brådskande frågor. Om förändring inte sker är arbetet som väntar Grekland omöjligt.

    En omöjlig uppgift

    En vuxen diskussion saknas ännu, Tyskland och de norra euroländerna insisterar att Grekland skall bli mer tyskt men matematiken visar att detta är omöjligt.

    Premiärminister Samaras vill inte ha ytterligare en skuldavskrivning (för att han vet att Tyskland och de norra euroländerna inte skulle gå med på det – en mängd vallöften skulle ju brytas då). Istället tigger Samars eftergifter av en mästare som endast bryr sig om väljarkåren i ett annat land. 

    Ju färre eftergifter Merkel går med på, desto mer hyllningar får hon på hemmaplan. Under tiden krossar politiken Grekland.

    Tre möjliga slut på sagan

    1) Grekland får en ordentlig skuldavskrivning från Tyskland och norra Europa.

    2) Grekland går med på finansiell repression under resten av detta årtionde (eller längre).

    3) Grekland fullgör inte sina obligationer, går bankrutt och lämnar eurozonen.

    Tyskland har uteslutit det första alternativet. Greklands befolkning accepterar knappast en evig ekonomisk depression. Varken det första eller andra alternativet löser de strukturella bristerna i eurosamarbetet.  Den nödvändiga debatten handlar alltså om det tredje alternativet.

    Grekland bör ha en äkta debatt om detta, eller åtminstone medge för befolkningen att de valt alternativ två. Istället hör vi endast euroräddarna berätta om hur Grekland löst krisen och vänt bladet. Detta har inte skett och kommer inte hända före Grekland lämnat euron eller de strukturella bristerna i eurosamarbetet åtgärdats samtidigt som Greklands skulder skrivits av.

    Ett turbulent slut med hyperinflation

    År av ekonomisk depression har fungerat som grogrund för neo-Nazi partiet Golden Dawn och avsaknaden av en meningsfull debatt om den verkliga situationen i kombination med uppenbara lögner om hur väl Grekland klarar sig garanterar nästan ett hyperinflationistiskt slut på denna tragiska saga. 

    Det ironiska i sagan är att den skuldavskrivning som Tyskland och de norra euroländerna inte vill gå med på, till slut kommer äga rum och Europa kommer befinna sig i en värre situation p.g.a. det tillvägagångssätt vi valt. 

    Detta inlägg baseras på ett nyhetsbrev från Mike Shedlock.