• Utveckling av Eurogruppen för att hantera krisen – blir den av?

    I onsdags den 20 november efter ett möte i Rom uttalade Italiens premiärminister Letta och Frankrikes president Hollande gemensamt att Eurogruppen av eurozonens finansministrar måste få en heltidsordförande.

    I torsdags höll Tysklands förbundskansler Merkel ett tal där hon sade att Tyskland är redo att utveckla EU-fördragen vidare för att få till ett nytt samarbete mellan eurozonens länder. EU-institutionerna skulle också ha en roll i detta, sade Merkel, genom gemenskapsmetoden, det vill säga än mer utökad överstatlighet där medlemsländer i minoritet kan röstas ned.

    Det är bara intressant att påminna om hur ja-sidan i eurofolkomröstningsdebatten 2003 i Sverige bedyrade att eurozonen inte kommer att leda till gemensam finanspolitik och ökad överstatlighet samtidigt som de dock hyllade Eurogruppen som “the place to be” när “viktiga” beslut skulle fattas i EU.

    Signalerna är dock motstridiga. I Nederländerna börjar det nu komma en motståndsvåg mot att EU styr allt för mycket över medlemsländerna. Nederländernas finansminister Jeroen Dijsselbloem, som nu är ordförande i eurogruppen, sade på fredagen den 22 november att han inte anser eurozonen behöver en egen budget. Han sade citat: “Jag vet att en del tror att den ekonomiska och monetära unionen inte kan fungera utan en budget, men jag håller inte med dem.”

    Angela Merkel har mer och mer den senaste tiden, när nu det tyska valet är överståndet, börjat tala om möjligheten att skriva ett nytt EU-fördrag. Det är möjligt att de nu börjar skissa på en ny tidtabell för ett nytt fördrag. Fördraget före Lissabonfördraget, Nicefördraget, signerades i februari 2001 och trädde i kraft 1 februari 2003 efter viss huvudvärk med att tröska igenom det i medlemsländerna. Men direkt började man med arbetet att skapa ett “konstitutionellt fördrag” som dock röstades ner i folkomröstningar, men återuppstod i Lissabonfördraget, vilket trädde i kraft 1 december 2009. Nu i slutet av 2013 börjar de första försöksballongerna släppas om ett nytt fördrag. Det är möjligt att det börjar utarbetas om några år för att sedan komma till verklighet någon gång mellan 2019 och 2023. Ju längre tiden går från de hemska mardrömmarna elitpolitikerna hade med att få igenom det Konstitutionella fördraget/Lissabonfördraget, desto mer sugna blir de på att försöka igen med att lansera ett nytt “superstatsfördrag”. Eurokrisen går bara vidare så de vill etablera en fördragsfäst överstatlig styrning av finanspolitiken i EU-länderna så fort som det är möjligt.

    Jan Å Johansson