• EU-regler om könskvotering i börsnoterade företagsstyrelser – var skall gränsen gå för EU:s lagstiftningsmakt?

    EU-parlamentet vill att företag som är börsnoterade i EU inför insynsvänliga rekryteringsprocesser så att minst 40 procent av deras icke verkställande styrelseledamöter är kvinnor år 2020. Offentliga företag bör uppnå detta mål redan år 2018, tycker ledamöterna. På onsdag (20/11) antog EU-parlamentet sin version till ett lagförslag som också innehåller sanktioner för företag som inte inför sådana processer. I dagsläget är bara 17,6 procent av de icke verkställande styrelseledamöterna på EU:s största företag kvinnor. Nu väntar förhandlingar med EU-ländernas ministerråd.

    Om detta nu är ett så bra förslag för jämställdhetsarbetet – varför har inte fler av de nationella parlamenten i de 28 medlemsländerna tänkt på att genomföra det tidigare?

    I Frankrike, Italien och Belgien finns det kvoteringslagstiftning. I Tyskland sägs det vara på gång samt Spanien och Nederländerna har något mjukare regler. Är det då inte upp till väljarna i varje land utifrån deras egen debatt inför de nationella parlamentsvalen att rösta på kandidater som antingen vill eller inte vill ha en sådan könskvotering? Varför skall EU ta över frågan?

    Att vara konsekvent emot EU:s utökade maktutövning

    Att vara konsekvent EU-skeptiker är inte alltid lätt för en del. Till exempel är det säkert många EU-skeptiker i Sverige som inte vill att EU skall ha en egen försvarsmakt med en stående EU-armé skyddad av ett kärnvapenparaply (vilket det europeiska kristdemokratiska partiet i alla fall tidigare öppet skrev i sitt program).

    Men samtidigt, när EU ger sig in på områden som en del EU-skeptiker har som käpphästar, då är somliga av dem inte riktigt konsekventa.

    En EU-kritiker som Anna Hedh, EU-parlamentariker (S), har applåderat förslaget till könskvotering i börsnoterade företag. Men själva principfrågan här är dock; Hur långt skall EU:s politiska makt sträcka sig? Har denna fråga en så stor betydele för den inre marknadens fyra fria rörligheter att EU måste ha beslutsmakten?

    Plocka russinen ur EU-kakan

    Om man försöker att plocka russinen ur EU-kakan handlar man inkonsekvent. Arbetar man för en „feministisk“ politik på EU-nivå (som kvinnorepresentation i bolagsstyrelser, EU-lag mot våld mot kvinnor med mera lagstiftning som går in i medlemsstaternas lagar) då kan man inte i konsekvensens namn motsätta sig EU-lagar och regleringar inom kultur, sport, trafik, badvatten, bullbak och surströmmingsproduktion, justitiefrågor som ett operativ federal EU-polis, bevarande av kulturarv, dett vill säga att EU skall ge sig in i stort som smått.

    Vill man att andra skall acceptera en „feministisk“ politik på EU-nivå måste man också acceptera att andra genomdriver att EU också skall ha en rymdpolitik, en försvarspolitik, en industripolitik, en utbildningspolitik, en jordbrukspolitik, en turismpolitik, en bostadspolitik, en drogpolitik, och så vidare.

    Det finns idag ingen reglering för hur långt EU:s maktutövning skall sträcka sig över de andra politiska nivåerna (nationella parlament, regionala parlament, lokala fullmäktigen etc). Om EU-parlamentet skulle få som de ville i enlighet med alla de tusentals resolutioner de antagit genom åren, så anser de sig vara kompetenta att ta över allt från dessa nämnda nivåer.

    Denna maktöverföring till EU måste konsekvent kritiseras – en del EU-kritiker släpper ibland sin konsekvens och intar en mer funktionalistisk syn. De vill tydligen numera att EU skall få makt på de områden det passar dem. Men det är att bita sig själv i svansen.

    Jan A Johansson