• Tyska valet omskakande men de stora hårdhudade elefanterna kan fortsätta att styra

    På ytan ser det ut som Angela Merkel dominerar stort i tysk politik och det är ”business as usual”. Men verkligheten är mer komplicerad.

    Den eurokritiska uppstickaren Alternative für Deutschland (AfD) gjorde ett bra val och fick ett resultat bättre än vad nästan samtliga opinionsinstitut förutsåg. I östra Tyskland tog de 5,8%, men i det mer folkrika västra Tyskland 4,4% och därmed nådde de bara 4,7% i hela landet. Mer än 2 miljoner röster och ändå ingen plats i förbundsdagen. Dock, de har en utmärkt startplatta inför EU-parlamentsvalet i maj 2014 om de så önskar.

    Die Linke har också profilerat sig som eurokritiker. I väst tog de 5,3% och i öst 21,2%, sammantaget 8,3%. Lägre än i valet 2009, men inte desto mindre ett ganska bra resultat då koalitionen mellan radikala socialdemokrater i väst och vänstern med koppling till DDR-staten i öst nu har etablerat en ny tysk vänster.

    Det gröna partiets valrörelse är ett skräckexempel för valstrateger. De tog visserligen 8,4%, vilket historiskt sett inte är så dåligt. Men deras förhoppningar var otroligt mycket större då de hade stora framgångar efter kärnkraftskatastrofen i Japan. Men nu gick allt fel i valrörelsen. De grönas förslag om kraftiga marginalskattehöjningar skrämde bort medelklassen, förslaget om en “veggie day” en gång i veckan i offentliga matsalar hade många roligt åt, sedan kom den gamla frågan om barnsex. Detta sistnämnda är ett utmärkt bevis för att en politikers största fiende är hans/hennes tidigare uttalanden eller positioner. De grönas toppkandidat Jürgen Trittin, satte för 32 år sedan sitt namn under ett kommunalt valprogram där de gröna föreslog att sex med barn skulle avkriminaliseras om det skedde utan tvång. Allt detta gjorde att ekologiska frågor kom i skymundan för de gröna de klarade inte skattehöjardebatten. Ett generationsskifte kommer säkert att ske i det partiet.

    De tyska socialdemokraterna i SPD tog 25,7%, 27,3% i väst och 18,8% i öst. Det är långt från deras resultat i gamla Västtyskland med på 1970- och 1980-talet. Mångas väljare frågar sig vad som skiljer mellan SPD och CDU/CSU idag och vad som är den specifika nyttan med att rösta på SPD. Nu gick SPD mer åt vänster i valrörelsen. Men var det bara en tunn fernissa som lades på för valrörelsen?

    Nu talas det om en stor koalition mellan CDU/CSU och SPD igen, i så fall för tredje gången om man räknar in den första 1966-69 i dåvarande Västtyskland. En stor koalition kommer att tolkas som ytterligare ett typexempel på etablissemangssamhörigheten mellan de stora partierna och ideologiernas död i Europa. Valrörelsedebatter är en sak, när väl valet är över så spelar maktanspråk större roll än politik. CDU/CSU och SPD har båda backat upp den nuvarande europolitiken i EU med nya överstatliga funktioner för att kunna bemästra en undermålig idé om en valuta och en gemensam penningpolitik i EU. De nämnda partierna har sagt ja till två nödlån till Grekland och kanske även nu ett tredje nödlån för att hålla fast vid europrojektet. Kostnaderna kan stiga och stiga för att backa upp sjuka euroländer, men CDU/CSU och SPD har hittills vägrat erkänna euron som ett feltänkt projekt. Kommer de att fortsätta ignorera de tyska väljarnas oro och hävda att eftersom AfD inte kom in i förbundsdagen kan euroskepsisen ignoreras. Det kan leda till än värre nederlag för de etablerade partierna i framtiden. Liberala FDP åkte nu ut i en katastrof. Detta bör vara en lärdom för de stora partierna – men uppfattar de det så?

    Jan Å Johansson